Senaste inläggen

Av Pernilla - 24 oktober 2015 10:27

Ska flytta. Hjärnan samarbetar inte så allt är en enda röra. Panikattacker. Flyktsömn och icke sömn. Katt som protest/stresskissar lite här och var. Nya lägenheten är större och betydligt mer som ett hem. Handfat på toaletten, bara en så sak. Stor balkong. Sovrum. Inte ett alltiett-rum som här. Men hur ska jag få ihop allt? När hjärnan inte orkar. Tur jag har bra och goa vänner. Och familj.

ANNONS
Av Pernilla - 15 juli 2015 22:04

Livet är inget att ha!

ANNONS
Av Pernilla - 3 juli 2015 12:23

Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen.

Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending story.

Jag känner krav också från någon osynlig(Jag inser att det är jag själv, men fattar inte varför). Känner krav att lägenheten ska vara städad till min födelsedag. Varför? Jag ska inte ha kalas, min bästa vän kommer hit men hon är ju van vid hur här är. Har massa punkter jag tycker att jag borde göra. Putsa fönster, bära ner saker i källaren, diska monsterdisken, gärna fixa min stökiga garderob etc

Har börjat göra saker i sömnen. Som om jag drömmer att någon ber mig hämta toapapper då göra jag det. Ibland på morgonen står en massa saker lite varstans där de absolut inte ska vara. Toapapper i kylen, jackor i fåtöljen etc

Är ganska givet att jag är sjuk i huvudet på alla plan!!!

Saknar min läkare som har semester hela sommaren. Det är honom väl förunnat men jag behöver honom!

Av Pernilla - 12 juni 2015 14:15

Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pengar varje månad för att jag är värdelös. Inget att ha till något.

Döden är ständigt närvarande i mitt huvud och det är både en himmel och ett helvete. Himmel att ha en utväg, att det finns ett sätt att ända eländet. Ett helvete för att jag grubblar så mycket hur framförallt mina barn skulle ta det. Trots att de om några veckor fyller 24 och 26 år så är de ju barn. Mina barn, som jag absolut inte vill göra illa. Men jag vill heller inte ha ett liv i ständigt mörker och ständig psykisk smärta. Vet fan inte vad jag ska göra. Känner mig instängd i denna lilla etta men är samtidigt livrädd för att gå ut.
Döden skrämmer mig inte men folk gör det!!!!


Bild: Jan Stenmark

Av Pernilla - 5 juni 2015 20:57

Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att det är hemskt hemskt att vara inlåst. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag känner mig så liten och rädd.
Jag behöver någon att hålla i handen och någon som kan hjälpa mig med praktiska saker. Jag har ju katten, inte ett enda rent plagg, disk upp till taket i köket. Vad fan ska jag göra? Just nu tänker jag försöka sova bort lite liv.
Att jag inte har rena kläder är att jag utvecklat någon slags fobi mot tvättstugan här. Jag kan bara inte ta mig ner dit, det går bara inte.
Sen snurrar det i huvudet: om jag tar mig till psykakut och de inte vill lägga in mig. Vad gör jag då? Då finns inget mer. Både Lund och Malmö allmänpsyk har ju sagt nej till att ta emot mig mer. Med förklaringen att de inte anser att de kan göra mer för att hjälpa mig!

Av Pernilla - 3 juni 2015 14:32

Hur gör man för att inte drunkna mentalt? Hur gör man för att leva ensam utan sammanhang? Hur gör man för att sova på nätterna när ångesten är som värst? Hur gör man för att be om hjälp? Hur gör man för att klara av att sköta sig själv och sitt hem när man bara faller ihop i en enda hög av ångestattacker? HUR GÖR MAN FÖR ATT TYCKA ATT LIVET ÄR BÄTTRE ÄN DÖDEN? Hur fan gör man?????

Av Pernilla - 1 maj 2015 19:00

Just nu känner jag mig ensammast i världen. Telefonen ringer aldrig. Dörrklockan har ringt 2 ggr på 10 månader. Ena gången vaktmästaren andra gången Jehovas Vittne. Inte riktigt vad jag hoppades på. Det är svårt att leva ensam tycker jag. Jag vet att jag har personer i min omgivning som älskar mig tex mina barn. Men det är inte den typen av älska jag menar. Utan någon att vänta på ska komma hem, äta tillsammans, se film med, någon som pysslar om en, pussar en i nacken etc
Jag tror aldrig det kommer att hända. Jag är dömd till evig ensamhet!

Av Pernilla - 16 april 2015 10:39

Min läkare vill att jag ska läggas in men jag vill inte. Inte för att jag inte behöver vård utan det är den där grejen med att allt är låst. Fönster och dörrar.
Jag går inte ut så mycket hemifrån, men jag kan i alla fall om jag vill.
Fast ärligt så bryr jag mig inte vad han gör med mig. Ättestupan, skjuter mig i huvudet, hjärntransplation, lobotomi.....Jag har föreslagit allt för honom men han nappar aldrig:(

Presentation


46 år som en dag för 7 år sen blev sjuk i en djup svårbehandlad depression.
Mamma till 2 vuxna barn.Nyseparerad efter 27 års samboskap.
Matte till 1 hund och 1 katt.
Vän, kusin, syster, dotter..........

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ att andas utan att leva med Blogkeen
Följ att andas utan att leva med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se