Min hjärna vill inte samarbeta! Är för trött! Ber att få återkomma med ett inlägg. Typ imorgon!

Skrev ett brev som jag sedan stoppade undan. Har inte läst det efter det. Inte förrän idag när jag plockade fram det igen! Detta är alltså skrivet för typ 5 år sen.

"Hur ska jag ta mig igenom det här? Orkar snart inte mer.Om inte de som ska vara närmst mig fattar, vem ska då fatta? Det tog oerhört hårt när J (min sambo) sa att jag varjävligt ego nu när jag är sjuk. Och jag som är så lite ego jag bara kan när familjen är hemma.

Egentligen vill jag bara sova bort allting. Är det så här vårt förhållande ska ta slut? Vi har tagit oss igenom småbarnsår och annat, men nu när jag mår dåligt så finns inget kvar. Ska jag ge och ge och han bara ta och ta, eller vaddå?

Hoppas att han undrar var jag är i alla fall. Har varit ute flera timmar och tänker inte gå hem på länge än! Jag sitter just nu vid torget och skriver. Skulle vilja prata med någon. Men ingen har tid. Gick till en vän, ingen hemma. Smsade en kompis inget svar. Smsade en annan kompis som skulle iväg med sin dotter, men ringa sen. Det finns fler att kontakta men ingen jag orkar eller vill prata med:("

December/Januari 2007/2008

Det blev mer och mer viktigt för mig att prata med min bästa läkare. Han var/är som Stesolid i människoform. Han kan lugna mig, få mig att resonera någorlunda logiskt och han har en förmåga att förklara för mig det som andra sagt (hur han tolkar och ser på det hela). Dessutom visste/vet jag att han alltid är på min sida. Så han fortsatte ringa mig på fredagar. En gång på alla dessa år har han glömt. Och den helgen blev inte rolig.

Jag fick gå till en psykologkandidat i väntan på att en psykolog skulle få tider lediga. Kandidat i all ära, men det är ju inte ”the real deal”. Samtidigt var det väldigt väldigt skönt att få prata av mig även om det kändes ovant att prata om mig själv. Hjärnan sa” Vad håller du på med? Prata om dig själv? Det är andra som är viktiga, du ska hjälpa dem fixa, hjälpa dem nå sina mål. Se till så att barnen är lyckliga!”

Oron över ekonomin var (och är fortfarande) jobbig! Att acceptera att det går inte att handla på samma sätt som tidigare. Det var inte svårt att dra in på tidningsprenumerationer, kabel-tv etc. Men det var en riktig utmaning för mig att inse att födelsedagar och jular måste se annorlunda ut så länge jag är sjukskriven!

Mammas 60-årsdag (jag var inte där, men det var jobbigt att förklara varför jag inte klarade av att vara med på festen), jul och nyår passerade och jag överlevde.

Jag kände att jag föll längre och längre ner i ”bottenlösa brunnen”. Jag försökte ta mig upp, men någon jävel klippte av repet hela tiden. Panikattacker blev fler och fler. Vågade mig in på Ica och fick jordens attack! Den värsta någonsin! Det högg i bröstet så att jag inte kunde andas alls, det snurrade i huvudet och jag svettades floder. Det till och med rann svett från ljumskarna. Den attacken satt i så länge som dagen efter också :(

Jag grubblade mycket. Att min sjukskrivning var på väg att gå ut var oerhört jobbig. Jag var inte alls redo att gå tillbaka. Långt ifrån redo. Jag hade ingen energi, ingen ork. Kände mig som en urvriden trasa. Kunde sitta/ligga framför diskmaskinen, försökandes samla energi för att åtminstonde plocka ur 1 glas. Så kunde jag kanske ta ett till dagen efter.

I januari fick jag börja gå hos en psykolog. Vi krockade i början, hade svårt att förstå varandra. Men vi pratade om det och det blev riktigt bra. Båda mina läkare var överens om att jag absolut inte FICK gå tillbaka till jobbet i nuläget. Jag skulle bara bli ännu sämre.

Utdrag ur dagbok: Jag känner mig så svag och misslyckad. Varför orkar inte jag jobba, umgås med människor, gå på stan etc? Känns som om jag är en patetisk ynklig varelse som inte har någon plats här på jorden. Vill inte känna så, men hur får man bort dessa usla tankar?”

Idag har jag en grym baksmälla. Ont i huvudet, trött som ett helt pensionärshem. Känns som om jag intagit 3 stycken 75:or explorer eller något. I självfallet drack jag några glas passionsfruktläsk och åt en bit tårta.

Igår hade vi kalas för barnen och mig. Vi var inte många (kanske 20 stycken), men det blir ju en del med alla respektive och kompisar med barn etc. Jag kände alla väl. Men det spelar liksom ingen roll, det är jobbigt ändå. Alla hjälpte till massor! Jag var nog den som gjorde minst fysiskt men min hjärna jobbade nog mer än alla andras ihop. Stor eloge till sambon och svärmor som gjorde massor med jobb. Vi hade beställt tårtor av en kompis som gör figurtårtor, de blev skitfina!! Mycket nöjd. Han är så himla duktig!

Dagen idag kommer att tillbringas softande framför tvn, sovandes och testa mina nya akvarellpennor jag fick i present! Så imorgon kommer förhoppningsvis ett vettigt inlägg om min sjukdom. Jag vill skriva, det nästan kliar i fingrarna och hjärnan av att dela med mig till er!!

Men idag blir det att jobba på att hålla ihop hjärnan!!

Jag behöver lite input och feedback om bloggen.

Jag hoppas att någon läser den. Jag skriver mycket för mig själv, men jag vill framför allt sprida kunskap om depression, självskador etc. Och det går ju inte så bra om ingen läser!

Jag skulle vilja att ni som läser/om någon läser skriver i kommentarena vad ni vill att jag ska skriva om. Är det något speciellt ni undrar över? Något jag ska utveckla mer?Skriver jag begripligt? Skriver jag så att ni vill läsa mer...? Hur ska jag sprida bloggen mer och till fler?

Snälla kom med synpunkter!!

Ni kan såklart vara anonyma med era frågor och er feedback!

Jag är lite nedstämd förtillfället. Hade en panikattack i natt (Så jävla jobbigt). Och jag vet varför. Det har jag lärt mig under de här 6 åren, alltid något!! Vi har en massa födelsedagar nu i familjen, vilket innebär släktträffar=jag mår dåligt. Jag klarar det bra mycket bättre nu än för några år sedan. Dessutom vet jag nu att jag får svackor vid tillfällen då man "ska" träffa släkt och vara social. Jag har lärt mig - jag är beredd- Jag mår dåligt, men långt i från så dålig jag har mått förr vid sådana här tillfällen. Dock kommer jag inte skriva några långa inlägg under några dagar, men något litet varje dag ska det bli!

Lägger in en skärmdump på en app jag använder mig av för att se mina framsteg. Jag tycker den är bra. Får mig att tänka efter och kämpa. Posten "under isen" syftar till när jag mår så dåligt så att jag inte funkar alls. Nedstämdheten som är nu är en piss i Missisippi jämfört med då. Visst jag får panikattacker, vill flyktsova och allt det där men inte alls som när det är som värst.

Idag har inte varit en så bra dag:(
Hoppas på att jag orkar/ klarar gå till skapandegruppen på dagpsyk imorgon. Det brukar ge lite extra energi!!

Är jag tokig? Är jag galen? Smittar jag?

Jag vill genom att prata öppet om psykisk sjukdom hjälpa till att tvätta bort smutsen och skammen. För den finns fortfarande trots att det är år 2013, tro mig! Det är skamligt för många att ha någon i sin omgivning som har en psykisk sjukdom, som är sjuk i själen. För vem vill bli förknippad med en galen, en tokig? För många handlar det kanske om rädsla för hur de ska bemöta den sjuke, kan man göra fel? Tänk om jag säger något som gör att personen blir sämre eller till och med går så långt som självmord. En del är rädda för och känner sig obekväma av att vara i närheten av någon som är psykisk sjuk. Vi vet helt enkelt för lite om psykiska sjukdomar, men vi vet att benbrott det smittar inte! En person som opererat blindtarmen, brutit benet kan man umgås med som vanligt. Men en person som ligger i fosterställning i sängen utan en min eller respons, vad gör man då? Eller ännu värre om personen skriker av ångest och vill krypa ur skinnet. Hur beter man säg då?

Jag förstår att det är skrämmande att se någon vara så apatisk, det gör jag i allra högsta grad. Eller att vara i närheten av någon som har en sån ångestattack att personen skriker ut sin ångest. Det är jävligt skrämmande!! Vad jag inte förstår är den tabu och skam som fortfarande finns kvar. År 2013 ska vi väl veta bättre? Vara bättre upplysta! Ha mer kunskap! Många flyr från den som är sjuk och det är svårt att klandra dem. De tror förmodligen att de måste vara/prata på ett visst sätt mot den som är deprimerad, men det behövs inte. Var som vanligt, prata som vanlig etc. Bara var där! Visa att du du finns. Det räcker länge!! Förmodligen får du ingen som helst respons från den som är deprimerad när det är som värst. Men jag uppskattade/uppskattar verkligen att jag har vänner och familj som finns där. Jag är lyckligt lottad på det sättet att jag har ett stort social nätverk. Trots att jag både med ord, blickar och tystnad bett dem dra år helvete, bett dem låta mig vara ifred. Men de har inte dragit åt helvete, de har hållt sig kvar som klibbiga plåster, som inte går att ta bort! Jag har många jag kan ringa mitt i natten.

För man är väldigt utlämnad kl 4 på natten med en ångest från helvetet!