Just nu känner jag mig ensammast i världen. Telefonen ringer aldrig. Dörrklockan har ringt 2 ggr på 10 månader. Ena gången vaktmästaren andra gången Jehovas Vittne. Inte riktigt vad jag hoppades på. Det är svårt att leva ensam tycker jag. Jag vet att jag har personer i min omgivning som älskar mig tex mina barn. Men det är inte den typen av älska jag menar. Utan någon att vänta på ska komma hem, äta tillsammans, se film med, någon som pysslar om en, pussar en i nacken etc
Jag tror aldrig det kommer att hända. Jag är dömd till evig ensamhet!