Jag har funderat mycket de senaste dagarna på psykiatrins resonemang och organisation. Min bästa läkare har nu fått ett brev från psykiatrin där de skriver att då patienten inte blivit bättre, de uttömt sina resurser och inte har mer att erbjuda så återremitterar de mig till VC. Är inte det en anledning om något att de ska ha mig kvar? Att jag inte blivit bättre. Borde de då inte sätta sig ner och tänka "outside the box" och komma på ett sätt att hjälpa mig? Deras timing är ju inte heller så bra då jag nu får sjukersättning och blir av med mitt jobb. Kanske hade det varit bra att få lite vägledning hur jag ska forma mitt liv så att jag hittar det meningsfulla med det och inte bara sover typ.

Astman vill inte ge med sig så nu har jag fått kortisontabletter också. Hoppas de hjälper!!

Just nu händer en massa som jag inte riktigt kan bearbeta. Fk har bytt min sjukpenning till sjukersättning. Jag kommer att sägas upp från jobbet, vilket tydligen är standard när man får sjukersättning. Idag var jag på Psyk och träffade min läkare och en psykolog. De anser att de inte kan göra mer för att hjälpa mig så de remitterar tillbaka mig till min läkare på VC. En jävla tur att han är bäst men ändå. Det känns som om jag fått en stor jäkla stämpel med ordet "värdelös" i pannan. Mycket frågor snurrar i skallen. Kommer jag fixa ekonomin på sjukersättningen? Kommer jag någonsin få en meningsfull vardag? Om till och med psyk har gett upp, varför ska jag då kämpa? Finns det något att kämpa för? Och varför?

Jag kommer att skriva mer när jag landat. Allt det här har liksom hänt på några dagar. Jag måste försöka reda ut allt trassel först!

Tjahapp så är jag där igen. Nere i det mörka hålet. Hann inte stoppa innan jag åkte ner. Och det är som en film som spelas upp om och om igen. I repris 7 år. Same shit different day!

Sover uselt eller inte alls. Huvudet maler och maler. Självmordstankarna är tillbaka. Jag är ensam som jag vill men på något sätt är det jobbigt att vara helt och hållet ensam. Allt ansvar ligger på mig nu. Utan minsta möjlighet till hjälp.

Har pratat med min bästa läkare och det är skönt att ha honom men det finns inte mycket han kan göra mer än att bara lyssna och komma med kloka ord.

Pratade med Fk igår och handläggaren där sa att separationen inte har med jobbet att göra. Eh, nej men jag har och eftersom separationen i allra högsta grad gäller mig och påverkar mig så har det ju automatiskt med jobbet att göra. Dessutom har detta fallet ner i slukhålet inte med separationen att göra. Det är ju inte direkt första gången jag hamnar här! Klart att den inte underlättar, klart den finns med i ältandet, men till största delen är det allt det där som det varit hela tiden.

Valde att stanna hemma själv idag. Orkade inte fira med (ex)sambon och våra gemensamma vänner. Eller är det bara hans vänner nu? Har känt dem lika länge som jag känt min (ex)sambo. Dvs. 27 år. Men det är hans vänner från början, så jag gissar att jag inte är prio nr 1 för dem. Och det förstår jag. Men det är så mycket som är ens liv som måste omformuleras. Jag har ingen brist på fina egna vänner, men det är alltid med hans vänner vi firat nyår, midsommar etc.
Jag skriver ex inom parentes för vi är ju sambo fortfarande. Ingen lägenhet i sikte för min del än. Önskar jag hade massa kontakter så att jag kunde få flytta nu. Det är jobbigt att gå och vänta. Vill ha det gjort nu!!
Är sjukskriven på heltid ett par veckor för jag behöver återhämta mig. Märker att jag börjar gå nedåt och att jag börjar bli utmattad. Hittar inte ord tex. Ett typiskt nr 1 tecken för att min hjärna behöver en paus.

Hoppas ni alla har en fin midsommarhelg!

Klarat två dagars jobb! Jobbar för det mesta med lurar på och det funkar för att stänga ute världen. Hade det inte varit för att det är svårt att se texten på datorskärmen hade jag haft solglasögon också.

Imorgon är det min lediga dag och det behövs, vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft den återhämtningsdagen!? 25% jobb med en återhämtningsdag/vecka är det som funkar ok just nu. Jag tycker att jag kämpar på rätt bra med tanke på att jag varit sjukskriven i nästan 7 år. Och när jag tittade i kalendern så har jag faktiskt jobbat fler dagar än vad jag varit hemma och sjuk denna våren.

Sambon och jag funkar inte alls just nu. Det är skitjobbigt. Han pratar typ inte med mig. Förra veckan tog han ut flera tusen från vårt konto och säger bara att han behövde dem. Och vem som helst kan ju räkna ut att flera tusen från ett konto där en är sjukskriven och en får a-kassepengar är förödande. Gröt är inte gott speciellt länge:( I söndags var han borta när jag vaknade vid 08 och kom inte hem förrän på kvällen. När jag frågade var han varit sa han bara lite varstans:( I kväll har jag försök småprata men han svarar knappt eller inte alls, så jag gav upp. Vi bor i samma lägenhet bara. Det är vad vi har gemensamt just nu. Och jag önskar att jag orkade ta tag i det men jag kämpar för att orka leva. Jag kan ju dessutom bara ta ansvar för vad jag gör. Jag tänker inte sjunka ner till hans fjantiga nivå. Jag tänker vara vuxen! Men hur länge kommer det funka innan det brakar loss ordentligt. Allt hänger på att jag håller mig passiv känns det som.

Önskar faktiskt att jag hade en psykolog nu. Men min slutade ju i höstas och då bestämde han och jag att jag inte skulle ha någon ny och börja om. Men han sa också att om jag ångrade mig så skulle jag säga till så skulle jag få en ny. Vilket jag gjort och fått veta att det är väntetid:(

Nu ska jag försöka få lite sömn och fly från depressionsjäveln.

Idag är jag i något slags zombietillstånd, är inte här riktigt. Jobbat idag men efter 1 timme var jag helt slut. 2,5 timme låter inte mycket men för mig är det det.

Och nu kommer påskhelvetet:( Avskyr storhelger. Man ska så mycket då. Träffa den och den och den. Fast en sak är bra och det är att dottern och hennes sambo kommer ner. Har inte träffat henne sen i julas och honom har jag inte sett sen i Oktober. Och så får jag så klart träffa sonen och hans sambo, inte helt fel det heller:) Även om jag träffar dem oftare.

Men först måste jag ta mig igenom jobbdagarna. Mer energi och det där som jag hört talas om som heter glädje, tack!!!

Ok, har lyckats ta mig till jobbet ett tag och måendet var på väg att vända åt rätt håll. Så fick jag reda på att jag inte får några semesterdagar i år. Jag har varit sjukskriven för länge och mina 25% räcker inte för att kvalificera till några dagar. Men tack! Nu orkar jag verkligen kämpa, nu när jag har att se fram emot jobb året runt:( Jag försöker verkligen kämpa och göra allt rätt, men så kommer knytnävsslag på knytnävsslag i ansiket. Jag behövde verkligen ha den "målbilden", kämpa på så kommer sommaren med ledighet och tid att tanka energi. Det är ju inte så att jag varit på långsemester och vilat upp mig. Jag är och har varit sjuk! Jag kämpar dygnet om, året om. Lite paus från att jobba utöver det är tydligen för mycket begärt. Jag bitter? Nej, inte alls:(

Nu är läget så här: För tillfället sjukskriven heltid. Hoppades på att det skulle räcka med att vara hemma förra och denna veckan. Men måendet har inte förbättrats alls. Haft så mycket ångest och panikattacker. Och dödslängtan. Jag vill verkligen inte mer! Jag är helt slagen.

Fick en ny tid på psyk till en ny läkare då min förra slutat. Hoppades på mirakel. Tyvärr så var läkaren under utbildning till allmänläkare så han kunde inte så mycket. Han var snäll och frågvis. Men jag behöver kunskap. Visst läkare måste få lära sig, men inte på mig hela tiden. Är trött på att vara försökskanin:( Han frågade om han ska vara orolig för mig, jag sa nej!