Jag har funderat mycket de senaste dagarna på psykiatrins resonemang och organisation. Min bästa läkare har nu fått ett brev från psykiatrin där de skriver att då patienten inte blivit bättre, de uttömt sina resurser och inte har mer att erbjuda så återremitterar de mig till VC. Är inte det en anledning om något att de ska ha mig kvar? Att jag inte blivit bättre. Borde de då inte sätta sig ner och tänka "outside the box" och komma på ett sätt att hjälpa mig? Deras timing är ju inte heller så bra då jag nu får sjukersättning och blir av med mitt jobb. Kanske hade det varit bra att få lite vägledning hur jag ska forma mitt liv så att jag hittar det meningsfulla med det och inte bara sover typ.

Astman vill inte ge med sig så nu har jag fått kortisontabletter också. Hoppas de hjälper!!

Ok, har lyckats ta mig till jobbet ett tag och måendet var på väg att vända åt rätt håll. Så fick jag reda på att jag inte får några semesterdagar i år. Jag har varit sjukskriven för länge och mina 25% räcker inte för att kvalificera till några dagar. Men tack! Nu orkar jag verkligen kämpa, nu när jag har att se fram emot jobb året runt:( Jag försöker verkligen kämpa och göra allt rätt, men så kommer knytnävsslag på knytnävsslag i ansiket. Jag behövde verkligen ha den "målbilden", kämpa på så kommer sommaren med ledighet och tid att tanka energi. Det är ju inte så att jag varit på långsemester och vilat upp mig. Jag är och har varit sjuk! Jag kämpar dygnet om, året om. Lite paus från att jobba utöver det är tydligen för mycket begärt. Jag bitter? Nej, inte alls:(

Fk sa nej till att arbetsträna mer på 25%. Handläggaren sa att man bara har 90 dagar att arbetsträna och att dagar behövs när jag skulle höja från 25%. Borde ju vara viktigare att klara 25% tycker jag. Annars blir det ju 0%!

Hon sa att det bara var som jag var rädd. Det kändes precis som om hon tyckte att ångest bara var ett påhitt och att hon inte lyssnade på mig.

Orkade inte prata med henne för jag blev ledsen och kände mig överkörd. Ville bara avsluta. Hon sa att det aldrig varit tal om något annat än att jag ska börja jobba nu. Vilket inte är sant. På förra mötet vi hade med arbetsgivare och min läkare så bestämde vi att jag skulle prata med min läkare som i förra veckan för att besluta om min arbetsträning skulle övergå i jobb. Jag pratade med honom i fredags och vi tyckte då båda att arbetsträning ett tag till var bäst. Han sa också att jag skulle säga till henne att kontakta honom om hon sa emot. Men jag orkade inte tjafsa med henne. Jag blev bara så ledsen och kände att hon inte lyssnade. Att hon tyckte att jag bara ljög om min ångest. Suck. Ville bara bli av med henne........

Funderar mycket nu på ett möte vi ska ha på måndag. Det är jag, min bästa läkare, fk och min arbetsgivare. Jag känner att jag måste komma igång med något även om jag inte är bra. Blir tokig(are) av att gå hemma och inte göra något. Har så svårt att ta tag i saker hemma. Tycker inte det är roligt. Är inte ett dugg intresserad av heminredning, kunde inte bry mig mindre. Men det är alltid en oro att gå på stormöten, känner mig inte alls bekväm med att vara i centrum. Men jag har min bästa läkare med så det ska nog gå bra hoppas jag!

Så dålig på att skriva. Har fullt upp med att bli starkar och stiga uppåt    . Det går, sakta, men det går! Har varit uppe i norra sverige hos dottern ett tag och det gick över förväntan. Hon och jag bråkade inte en enda gång. Så skönt!

Nytt sjukintyg är på väg och på agendan den närmsta tiden är ett stormöte med fk, min läkare, arbetsgivare. Jag känner att jag trots jojo-måeende så måste jag ut/iväg. Hoppas att de kan hitta något som passar mig!

Öppenpsyk/dagpsyk flyttar nästa vecka så det kommer vara rörigt att hitta. tycker inte om sånt! Precis vad "tokiga" människor behöver mer av! Förrvirring!!

Det här inlägget är en mischmasch av fakta och hur jag ser på min sjukdom. Letar du efter vetenskaplig fakta, sök dig då vidare till en sida som har det. Vill du veta hur jag som deprimerad har uppfattat vad som hänt i kroppen, så stanna gärna och läs.

Depressioner är vanligare än vad man tror. Att vi inte tror det är så vanligt kan i min mening bero på att vi inte vill prata om psykisk sjukdom. Bara massa hysch hysch!

Men depressioner kan drabba vem som helst. Alla har någon i sin omgivning som är drabbad. Trots det förstår de flesta inte vad som hänt när depressionen slagit till. För många är psykisk sjukdom, som jag tidigare skrivit, inte något man pratar om. Om man inte vågar prata om det, vågar man då söka hjälp? De flesta söker hjälp för sent. Alldeles för sent. De söker när kroppen skriker av smärta, ångest, allt känns åt helvete och andra konstiga symptom (Som jag). Eller när någon klok person i ens omgivning ser att det inte funkar mer. Därför söker de flesta hjälp för sent.

Jag tror också att ”duktig flicka syndromet”(som naturligvis även kan drabba pojkar) spelar stor roll. Man ska klara och fixa allt, både på jobbet och hemma. Sen lägger man gärna själv på en massa andra uppgifter. Allt från att vara klassförälder till att fixa alla julklappar och presenter. Jag fixade även presenter när någon i vårt ”gäng” fyllde år. Varför gör man så? För min del var det för att jag faktiskt trodde det skulle vara så. Att jag skulle göra så. Har alltid hört att jag är så snäll. Och nu i efterhand inser jag att den här jävla snällheten varat hela mitt liv. Jag har fixat. Tagit hand om lillsyrran, fixat presenter, skrivit hela familjens julkort, gjort andras delar av grupparbete i skolan så att det verkligen skulle bli klart(och smitaren skulle kunna smita utan att det märktes (?)Varför har jag gjort så? Var det för att när det väl rasade, så skulle det ska rasa ordentligt?. Jag tror att gjorde det för att både jag själv och andra förväntade sig att det skulle vara så. PERNILLA FIXAR.

Oftast finns heller ingen förståelse på jobbet, inte på mitt i alla fall. Där ska man bara ”gilla läget”. Det är ett av de värsta uttryck jag vet! Varför ska man gilla läget, varför kan man inte gör något åt läget? När jag kommer tillbaka (för jag ska tillbaka till arbetslivet, det har jag bestämt!) då är det min arbetsgivare som kommer att få ”gilla läget”. Det är då en sak som är säker!! När jag väl är frisk ska jag i alla fall inte jobba mig till att bli sjuk igen!! Det är det aldrig värt. Under de här 6 åren har det framkommit att jobb och åtaganden bara är en liten liten del av varför hela skiten rasade! De sakerna kan jag inte ändra på. De är så och det har hänt. Men jag kan ändra på hur jag hanterar och tänker på det.

Jag lovar att berätta mer om det framöver. Jag lovar också att skriva mer om hur jag upplevt hur det är att vara deprimerad. Förmodligen imorgon eller så.