Inlägg publicerade under kategorin Myndigheter

Av Pernilla - 26 januari 2015 21:31

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på psykiatrins resonemang och organisation. Min bästa läkare har nu fått ett brev från psykiatrin där de skriver att då patienten inte blivit bättre, de uttömt sina resurser och inte har mer att erbjuda så återremitterar de mig till VC. Är inte det en anledning om något att de ska ha mig kvar? Att jag inte blivit bättre. Borde de då inte sätta sig ner och tänka "outside the box" och komma på ett sätt att hjälpa mig? Deras timing är ju inte heller så bra då jag nu får sjukersättning och blir av med mitt jobb. Kanske hade det varit bra att få lite vägledning hur jag ska forma mitt liv så att jag hittar det meningsfulla med det och inte bara sover typ.

Astman vill inte ge med sig så nu har jag fått kortisontabletter också. Hoppas de hjälper!!

Av Pernilla - 13 januari 2015 22:26

Just nu händer en massa som jag inte riktigt kan bearbeta. Fk har bytt min sjukpenning till sjukersättning. Jag kommer att sägas upp från jobbet, vilket tydligen är standard när man får sjukersättning. Idag var jag på Psyk och träffade min läkare och en psykolog. De anser att de inte kan göra mer för att hjälpa mig så de remitterar tillbaka mig till min läkare på VC. En jävla tur att han är bäst men ändå. Det känns som om jag fått en stor jäkla stämpel med ordet "värdelös" i pannan. Mycket frågor snurrar i skallen. Kommer jag fixa ekonomin på sjukersättningen? Kommer jag någonsin få en meningsfull vardag? Om till och med psyk har gett upp, varför ska jag då kämpa? Finns det något att kämpa för? Och varför?

Jag kommer att skriva mer när jag landat. Allt det här har liksom hänt på några dagar. Jag måste försöka reda ut allt trassel först!

Av Pernilla - 20 augusti 2014 11:30

Tjahapp så är jag där igen. Nere i det mörka hålet. Hann inte stoppa innan jag åkte ner. Och det är som en film som spelas upp om och om igen. I repris 7 år. Same shit different day!

Sover uselt eller inte alls. Huvudet maler och maler. Självmordstankarna är tillbaka. Jag är ensam som jag vill men på något sätt är det jobbigt att vara helt och hållet ensam. Allt ansvar ligger på mig nu. Utan minsta möjlighet till hjälp.


Har pratat med min bästa läkare och det är skönt att ha honom men det finns inte mycket han kan göra mer än att bara lyssna och komma med kloka ord.


Pratade med Fk igår och handläggaren där sa att separationen inte har med jobbet att göra. Eh, nej men jag har och eftersom separationen i allra högsta grad gäller mig och påverkar mig så har det ju automatiskt med jobbet att göra. Dessutom har detta fallet ner i slukhålet inte med separationen att göra. Det är ju inte direkt första gången jag hamnar här! Klart att den inte underlättar, klart den finns med i ältandet, men till största delen är det allt det där som det varit hela tiden.


                                                  
        



Av Pernilla - 7 februari 2014 11:51

Det blir så himla bra när Fk inte lyssnar på den som är sjuk *NOT*! Jag sa till dem att jag ville fortsätta arbetsträna inte jobba, men nej det fick jag inte. Jag var bara rädd:( Tro fan jag är rädd! Jag hamnar ju granne med döden när ångesten kommer. Ska man vilja vara där? Även om jag vill dö, så vill jag inte dö. Logik på högsta nivå.

Av Pernilla - 20 januari 2014 21:00

Jag kämpar på. Mår inte bra. Biter ihop så mina käkar är stenhårda och jag får huvudvärk. Men jag kämpar på.
Har träffat vänner fast det tagit emot, har gjort lite små saker hemma. Som vattnat blommorna! Jag jobbar, gör små saker och faller ihop i en hög av ångest och utmattning. Men det verkar som om det är så det ska vara. I alla fall enligt Fk!

Av Pernilla - 7 januari 2014 21:03

Fk sa nej till att arbetsträna mer på 25%. Handläggaren sa att man bara har 90 dagar att arbetsträna och att dagar behövs när jag skulle höja från 25%. Borde ju vara viktigare att klara 25% tycker jag. Annars blir det ju 0%!

Hon sa att det bara var som jag var rädd. Det kändes precis som om hon tyckte att ångest bara var ett påhitt och att hon inte lyssnade på mig.

Orkade inte prata med henne för jag blev ledsen och kände mig överkörd. Ville bara avsluta. Hon sa att det aldrig varit tal om något annat än att jag ska börja jobba nu. Vilket inte är sant. På förra mötet vi hade med arbetsgivare och min läkare så bestämde vi att jag skulle prata med min läkare som i förra veckan för att besluta om min arbetsträning skulle övergå i jobb. Jag pratade med honom i fredags och vi tyckte då båda att arbetsträning ett tag till var bäst. Han sa också att jag skulle säga till henne att kontakta honom om hon sa emot. Men jag orkade inte tjafsa med henne. Jag blev bara så ledsen och kände att hon inte lyssnade. Att hon tyckte att jag bara ljög om min ångest. Suck. Ville bara bli av med henne........

Av Pernilla - 18 november 2013 10:15

Jag har nu arbetstränat i 5 veckor och det har gått jättebra. Fick en "snyting" i fredags dock då jag inte insåg att det var förmycket folk omkring mig. Liten dipp i helgen men idag känns det bra. De är jättetrevliga och snälla där jag arbetstränar, känner mig nöjd när jag ska gå dit. Än så länge är det bara varannan dag 2 timmar men det räcker för hjärnmos, bra hjärnmos alltså!!


Har varit hos min bästa läkare idag och taktikpratat inför nästa veckas möte med arbetsgivare och fk. Fick även medicin för jag har fått stresseksem i hårbotten, någon slags kortison.


Jag har fått upp mitt hb till en hyfsad nivå och diabetesen är under kontroll. Har ändrat mycket med min kost och tar även tabletter för medicinen. Vilken skillnad det är i ork när saker och ting är hela i kroppen. Innan orkade jag knappt ens ta mig uppför den enda trappan upp till vår lägenheten. Jag flåsade som om jag skulle falla ned död. Inte för att jag har bra kondis nu men jag orkar massor mer.


Sömnen är ff usel, skitjobbigt. Behöver sova extra bra nu när jag arbetstränar känner jag. Fick medikamenter för sömnhjälp och jag får köra på det helt enkelt.


                                                  
   

                                                  
                 

Av Pernilla - 3 september 2013 14:01

Funderar mycket nu på ett möte vi ska ha på måndag. Det är jag, min bästa läkare, fk och min arbetsgivare. Jag känner att jag måste komma igång med något även om jag inte är bra. Blir tokig(are) av att gå hemma och inte göra något. Har så svårt att ta tag i saker hemma. Tycker inte det är roligt. Är inte ett dugg intresserad av heminredning, kunde inte bry mig mindre. Men det är alltid en oro att gå på stormöten, känner mig inte alls bekväm med att vara i centrum. Men jag har min bästa läkare med så det ska nog gå bra hoppas jag!


 

Presentation


46 år som en dag för 7 år sen blev sjuk i en djup svårbehandlad depression.
Mamma till 2 vuxna barn.Nyseparerad efter 27 års samboskap.
Matte till 1 hund och 1 katt.
Vän, kusin, syster, dotter..........

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards