Ska flytta. Hjärnan samarbetar inte så allt är en enda röra. Panikattacker. Flyktsömn och icke sömn. Katt som protest/stresskissar lite här och var. Nya lägenheten är större och betydligt mer som ett hem. Handfat på toaletten, bara en så sak. Stor balkong. Sovrum. Inte ett alltiett-rum som här. Men hur ska jag få ihop allt? När hjärnan inte orkar. Tur jag har bra och goa vänner. Och familj.

Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pengar varje månad för att jag är värdelös. Inget att ha till något.

Döden är ständigt närvarande i mitt huvud och det är både en himmel och ett helvete. Himmel att ha en utväg, att det finns ett sätt att ända eländet. Ett helvete för att jag grubblar så mycket hur framförallt mina barn skulle ta det. Trots att de om några veckor fyller 24 och 26 år så är de ju barn. Mina barn, som jag absolut inte vill göra illa. Men jag vill heller inte ha ett liv i ständigt mörker och ständig psykisk smärta. Vet fan inte vad jag ska göra. Känner mig instängd i denna lilla etta men är samtidigt livrädd för att gå ut.
Döden skrämmer mig inte men folk gör det!!!!

Bild: Jan Stenmark

Just nu känner jag mig ensammast i världen. Telefonen ringer aldrig. Dörrklockan har ringt 2 ggr på 10 månader. Ena gången vaktmästaren andra gången Jehovas Vittne. Inte riktigt vad jag hoppades på. Det är svårt att leva ensam tycker jag. Jag vet att jag har personer i min omgivning som älskar mig tex mina barn. Men det är inte den typen av älska jag menar. Utan någon att vänta på ska komma hem, äta tillsammans, se film med, någon som pysslar om en, pussar en i nacken etc
Jag tror aldrig det kommer att hända. Jag är dömd till evig ensamhet!

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på psykiatrins resonemang och organisation. Min bästa läkare har nu fått ett brev från psykiatrin där de skriver att då patienten inte blivit bättre, de uttömt sina resurser och inte har mer att erbjuda så återremitterar de mig till VC. Är inte det en anledning om något att de ska ha mig kvar? Att jag inte blivit bättre. Borde de då inte sätta sig ner och tänka "outside the box" och komma på ett sätt att hjälpa mig? Deras timing är ju inte heller så bra då jag nu får sjukersättning och blir av med mitt jobb. Kanske hade det varit bra att få lite vägledning hur jag ska forma mitt liv så att jag hittar det meningsfulla med det och inte bara sover typ.

Astman vill inte ge med sig så nu har jag fått kortisontabletter också. Hoppas de hjälper!!

Astma! Tack för det. Jag har ju inte så det räcker redan:( Men det lägger sig förhoppningsvis snart med inhalatorn.

En av mina föräldrar var här häromdagen. Och det var bara en massa klagande att det var stökigt, odiskat och skräp lite här och var. Kul besök:(

Mina diagnoser är nu:

*Recividerande Depression med extra allt

*Diabetes

*Hypotereos
*Stafylokockinfektion, inne på 3:e antibiotikakuren + olika salvor på 4 månader. Den vill inte ge sig.
*Astma

Och så undrar folk varför jag inte städar och diskar!?
Det är fan ta mig ett under att jag står på benen ibland.

Valde att stanna hemma själv idag. Orkade inte fira med (ex)sambon och våra gemensamma vänner. Eller är det bara hans vänner nu? Har känt dem lika länge som jag känt min (ex)sambo. Dvs. 27 år. Men det är hans vänner från början, så jag gissar att jag inte är prio nr 1 för dem. Och det förstår jag. Men det är så mycket som är ens liv som måste omformuleras. Jag har ingen brist på fina egna vänner, men det är alltid med hans vänner vi firat nyår, midsommar etc.
Jag skriver ex inom parentes för vi är ju sambo fortfarande. Ingen lägenhet i sikte för min del än. Önskar jag hade massa kontakter så att jag kunde få flytta nu. Det är jobbigt att gå och vänta. Vill ha det gjort nu!!
Är sjukskriven på heltid ett par veckor för jag behöver återhämta mig. Märker att jag börjar gå nedåt och att jag börjar bli utmattad. Hittar inte ord tex. Ett typiskt nr 1 tecken för att min hjärna behöver en paus.

Hoppas ni alla har en fin midsommarhelg!

Fortfarande rörigt i huvudet men nu kan jag skriva lite om det. Jag ville inte göra det innan vi pratat med barnen. Vilket vi gjort nu. Det är så att jag och sambon ska separera. Efter 27 år tillsammans. Vi är vänner men det är en stor sorg. Ytterligare en sak som lägger sig ovanpå allt annat. Och ett liv som ska omvärderas. Vi har ju praktiskt taget växt upp ihop!

Och det här med att leta lägenhet. Det kräver mycket energi och kontakter. Energin har jag definitivt inte och det finns inte mycket som jag tycker är tråkigare och jobbigare än flytt, inredning och möblering. Önskar någon kunde göra det åt mig och bara säga. Varsågod här ska du bo.

Åh, vad jag önskar att jag hade en samtalskontakt nu. Det hade verkligen behövts!