Jag har funderat mycket de senaste dagarna på psykiatrins resonemang och organisation. Min bästa läkare har nu fått ett brev från psykiatrin där de skriver att då patienten inte blivit bättre, de uttömt sina resurser och inte har mer att erbjuda så återremitterar de mig till VC. Är inte det en anledning om något att de ska ha mig kvar? Att jag inte blivit bättre. Borde de då inte sätta sig ner och tänka "outside the box" och komma på ett sätt att hjälpa mig? Deras timing är ju inte heller så bra då jag nu får sjukersättning och blir av med mitt jobb. Kanske hade det varit bra att få lite vägledning hur jag ska forma mitt liv så att jag hittar det meningsfulla med det och inte bara sover typ.

Astman vill inte ge med sig så nu har jag fått kortisontabletter också. Hoppas de hjälper!!

Jag vill faktiskt inte leva mer! Ser ingen mening med att jag ska finnas här på jorden. Jag är bara till besvär och kostar pengar känns det som.

Hittar inga glädjeämnen förutom mina barn. Dem träffar jag kanske 4 ggr om året. De har sina liv och det är som det ska!

Jag som var en bokslukare har inte läst många sidor sen jag blev sjuk. Scrapbookingen lockar inte längre. Tecka, jag orkar rita ett öga visserligen väldigt ingående men sen finns ingen energi och ingen lust. Vill inte träffa vänner, orkar inte låtsas ( jag vet att jag inte måste men gör det ändå). Mina käkar är stenhårda, biter ihop för att inte visa hur jag mår. Jag skulle mycket väl kunna säga på jobbets fikastund att jag inte vill leva mer. Men de andra blir så obekväma så jag spänner mina käkar och håller flabben!

Det närmsta döden jag kan komma utan att dö är att sova, så det gör jag så mycket jag bara kan. LEVANDE DÖD helt enkelt:(

Har varit hos min ena läkare idag, inte min bästa. Hon flippade inte ut, som jag trodde, när jag berättade om tabletterna och spriten.

Hon skrev ett tandvårdsintyg(600kr per halvår tror jag det var, bättre än inget). Att medicinen förstört mina tänder. Får ändå leta efter en tandläkare där avbetalning är möjligt, eftersom jag nu har 3 halva tänder. Dessutom skrev hon ut motion på recept. Får se vad det kostar att gå o simma(hon trodde receptet ger 10% rabatt)

Jag tog upp med henne meningen med att äta medicin när den inte hjälper. Så vi ska trappa ut Lamotriginen.
Hon går i pension vid årsskiftet så jag ska få en ny läkare, suck. Önskar henne så klart pensionering men orka dra allt igen.

Just nu är jag väldigt off. Flyktsover väldigt mycket. För att få lite paus i hjärnan, så att den och jag får vila.

Var hos min psykolog igår. Han tyckte det var en bra strategi att sova, så att den lilla energi jag kan uppbåda inte går åt till att kämpa mot att inte skada mig själv.

Nästa vecka har han semester och då är jag utan livboj. Men han har bara en vecka nu och är tillbaka sen igen.

Han tipsade mig om en app: YOUREXTRALIFE som han tyckte jag kunde prova om jag orkade. Det är en slags fotoutmaning där man låser upp nästa steg när man genomfört ett uppdrag. Låter som en grej för mig. Men först energi och inget malande i skallen.

December/Januari 2007/2008

Det blev mer och mer viktigt för mig att prata med min bästa läkare. Han var/är som Stesolid i människoform. Han kan lugna mig, få mig att resonera någorlunda logiskt och han har en förmåga att förklara för mig det som andra sagt (hur han tolkar och ser på det hela). Dessutom visste/vet jag att han alltid är på min sida. Så han fortsatte ringa mig på fredagar. En gång på alla dessa år har han glömt. Och den helgen blev inte rolig.

Jag fick gå till en psykologkandidat i väntan på att en psykolog skulle få tider lediga. Kandidat i all ära, men det är ju inte ”the real deal”. Samtidigt var det väldigt väldigt skönt att få prata av mig även om det kändes ovant att prata om mig själv. Hjärnan sa” Vad håller du på med? Prata om dig själv? Det är andra som är viktiga, du ska hjälpa dem fixa, hjälpa dem nå sina mål. Se till så att barnen är lyckliga!”

Oron över ekonomin var (och är fortfarande) jobbig! Att acceptera att det går inte att handla på samma sätt som tidigare. Det var inte svårt att dra in på tidningsprenumerationer, kabel-tv etc. Men det var en riktig utmaning för mig att inse att födelsedagar och jular måste se annorlunda ut så länge jag är sjukskriven!

Mammas 60-årsdag (jag var inte där, men det var jobbigt att förklara varför jag inte klarade av att vara med på festen), jul och nyår passerade och jag överlevde.

Jag kände att jag föll längre och längre ner i ”bottenlösa brunnen”. Jag försökte ta mig upp, men någon jävel klippte av repet hela tiden. Panikattacker blev fler och fler. Vågade mig in på Ica och fick jordens attack! Den värsta någonsin! Det högg i bröstet så att jag inte kunde andas alls, det snurrade i huvudet och jag svettades floder. Det till och med rann svett från ljumskarna. Den attacken satt i så länge som dagen efter också :(

Jag grubblade mycket. Att min sjukskrivning var på väg att gå ut var oerhört jobbig. Jag var inte alls redo att gå tillbaka. Långt ifrån redo. Jag hade ingen energi, ingen ork. Kände mig som en urvriden trasa. Kunde sitta/ligga framför diskmaskinen, försökandes samla energi för att åtminstonde plocka ur 1 glas. Så kunde jag kanske ta ett till dagen efter.

I januari fick jag börja gå hos en psykolog. Vi krockade i början, hade svårt att förstå varandra. Men vi pratade om det och det blev riktigt bra. Båda mina läkare var överens om att jag absolut inte FICK gå tillbaka till jobbet i nuläget. Jag skulle bara bli ännu sämre.

Utdrag ur dagbok: Jag känner mig så svag och misslyckad. Varför orkar inte jag jobba, umgås med människor, gå på stan etc? Känns som om jag är en patetisk ynklig varelse som inte har någon plats här på jorden. Vill inte känna så, men hur får man bort dessa usla tankar?”