Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pengar varje månad för att jag är värdelös. Inget att ha till något.

Döden är ständigt närvarande i mitt huvud och det är både en himmel och ett helvete. Himmel att ha en utväg, att det finns ett sätt att ända eländet. Ett helvete för att jag grubblar så mycket hur framförallt mina barn skulle ta det. Trots att de om några veckor fyller 24 och 26 år så är de ju barn. Mina barn, som jag absolut inte vill göra illa. Men jag vill heller inte ha ett liv i ständigt mörker och ständig psykisk smärta. Vet fan inte vad jag ska göra. Känner mig instängd i denna lilla etta men är samtidigt livrädd för att gå ut.
Döden skrämmer mig inte men folk gör det!!!!

Bild: Jan Stenmark

Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att det är hemskt hemskt att vara inlåst. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag känner mig så liten och rädd.
Jag behöver någon att hålla i handen och någon som kan hjälpa mig med praktiska saker. Jag har ju katten, inte ett enda rent plagg, disk upp till taket i köket. Vad fan ska jag göra? Just nu tänker jag försöka sova bort lite liv.
Att jag inte har rena kläder är att jag utvecklat någon slags fobi mot tvättstugan här. Jag kan bara inte ta mig ner dit, det går bara inte.
Sen snurrar det i huvudet: om jag tar mig till psykakut och de inte vill lägga in mig. Vad gör jag då? Då finns inget mer. Både Lund och Malmö allmänpsyk har ju sagt nej till att ta emot mig mer. Med förklaringen att de inte anser att de kan göra mer för att hjälpa mig!

Min läkare vill att jag ska läggas in men jag vill inte. Inte för att jag inte behöver vård utan det är den där grejen med att allt är låst. Fönster och dörrar.
Jag går inte ut så mycket hemifrån, men jag kan i alla fall om jag vill.
Fast ärligt så bryr jag mig inte vad han gör med mig. Ättestupan, skjuter mig i huvudet, hjärntransplation, lobotomi.....Jag har föreslagit allt för honom men han nappar aldrig:(

Är väldigt förundrad över att hjärnan kan hämta sig efter allt den går igenom. Jag har fortfarande stora luckor i mitt minne, men jag klarar av att göra uppgifter i databasen på jobbet. Såklart vill jag ha tillbaka mina minnen från exempelvis mina barns studenter och allt annat som raderats, men att klara av att göra jobbuppgifter är bra för nu.

Minnet har påverkats av depressionen, sömnstörningar, Ect 26 gånger, litiumförgiftning etc.
Jag blev dum i huvudet av min depression och Ect:n såg till att jag blev ännu dummare och dessutom minneslös.

Jag har alltså fått Ect 26 gånger i 2 perioder. 13 stycken varje gång. Första omgången hjälpte en del. Jag kom upp ur depressionen en bit, men sjönk så småningom ner igen. Det var livsräddande den gången, för jag var 1 sekund från döden. Andra omgången snodde bara de få minnen jag hade kvar. Så jag är väldigt kluven till behandlingen. Visst den räddade mitt liv, men det kanske själva inläggningen också hade gjort, även om det tagit längre tid. Att sövas varannan dag är också påfrestande. Tiden däromkring är väldigt zombielik. Men just i de perioderna var jag så dålig att jag inte brydde mig om vad de gjorde med mig. Jag bara lät dem göra det de tyckte var bäst. Så egentligen finns inget att ångra, jag hade inget val.