En sekund i taget och så småningom måste det bli måndag! Min läkare kan inte göra underverk, eller jo det kan han. Han är som stesolid i mänskligform! Hans röst och klokhet lugnar mig något enormt!!
Rakbladsjävlarna vann idag igen:(

Mitt mål: överleva så gott jag kan utan att ska mig till på måndag.
Vad händer på måndag? Jo, min bästa läkare är tillbaka efter semestern. Min livboj, min fyr i mörkret.
Jag längtar förmodligen mer att han kommer tillbaka än vad han själv gör. Alla vill väl ha längre semester. Men för mig är det en räddning, att veta att han kommer tillbaka!

Sambon vill ha med mig på utflykt imorgon. Jag både vill och inte vill. Jag blir matt bara av att tänka på att ge mig i väg och "vara trevlig" så jag inte förstör för de andra. Samtidigt vet jag att det är bra för mig. Det är absolut inte bra för mig att vara ensam i alla fall, jag gör mig bara illa:(

Och där gick det åt helvete! Jag skar mig. Kunde inte hålla emot min äckliga hjärnas tankar och "krav":(
Fy fan vilken värdelöst äckel jag är!!

Trodde verkligen att jag mådde bättre, har ändå kännts lite lättare någon dag. Trött så fort jag gör något, ja, men inte lika mycket ångest. Svårt och sova, somnade vid 04 i natt och vaknade 07. Men så har jag det, antingen sover jag för mycket eller för lite.

Så jag bestämde mig för att gå och handla lite ritmaterial. Försöker mig på att rita porträtt. Blir bättre och bättre tycker jag. Så jag kände att jag behövde lite skuggningspennor och annat. Att rita distraherar helvetestankarna lite, så det har blivit något av en ritual att teckna lite innan jag försöker sova.

Det gick bra att gå ute, till jag var nära Pandurohobby. Där bara "smällde det till"! Ångest, hyperventilerar, bankande hjärta, hjärna som snurrar, svetten som rinner. Fan!!!! Hur jag kom har jag ingen aning om!?

Hade egentligen skriva om ett förträngt minne som kom fram under min terapi eller någon av de två gånger jag legat inlagd. Men jag orkar inte. Sömnbrist och panikattack räckte och blev över för i dag!

Hur kan man känna sig så ensam när man har fullt med människor omkring sig?

En gång självskadare, alltid självskadare?

Jag hade en depression när jag var i 16-års åldern. En depression som varade i 2 år, obehandlad. Jag hade självskadebeteende redan då. Jag skar mig inte men jag gjorde annat. Jag var inte rädd om mig för 5 öre, utsatte mig för alla möjliga situationer. Det kunde verligen gått åt skogen. Testade gränser, det var ju bara det att jag inte hade några......Och alla tonåringar testar självklart gränser. Men de flesta har ändå yttre gränser. Jag gjorde allt från att sniffa lim, köra min kompis i en skottkärra från Christiania (vi var helt väck av hasch men hade faktiskt ändå tillräkligt med självbevarelse drift att ta oss därifrån. Männen som bodde i huset var väldigt obehagliga. Fråga mig inte hur vi hamnade där!), hamnade på obskyra hotell i Köpenhamn: Och en massa massa annat. Skrev inte alkohol för vilken tonåring testar inte det? Sen kan man ju dricka i olika mängder och på olika ställen.

Sen fick jag den här depressionen för 6 år sen. Självskadorna började efter 9-10 månader. Då klippte jag av alla födelsemärken som stod ut, grävde ut de andra. Min läkare såg det naturligtvis och tvingade mig att äta antibiotika för de var infekterade (Jaha? Brydde jag mig? Nej!). Efter det började jag skära mig, på benen för att han inte skulle se. Ville inte att någon skulle se, att någon skulle lägga sig i! Det var min lindring, mitt straff.... Men eftersom min läkare är den bästa och den som vet allt om mig, så berättade jag det för honom efter ett tag. Jag slutade inte, men jag pratade om det med honom.

En gång frågade jag honom om han trodde att om jag fick en depression som 80-åring skulle jag då skära mig? Han är ju allmänläkare så han kunde inte svara (tvivlar på att min psykiater skulle kunna svara, dessutom pratar jag inte med henne om annat än nuet). Han sa att jag fick väl ringa honom då och berätta. Fast då är jag jag nog gammal och gaggig sa han! Han är yngre än mig. Inte jättemycket men ändå. Om han är gaggig då vad är då inte jag, om jag nu lever?

Har ni tänkt på det att när man som jag är över 40, så ändras hela världsbilden. Nu är alla yngre än en själv. Läkare, advokater etc. Förr var det bara Pop- och idrottsstjärnor:)

Kommer jag att sitta i badrummet med rakblad medan mina vänninor sitter på café och äter bakelser?

Flyktsömnen som hittills varit min räddning är borta:( Jag kan inte sova. I natt sov jag ca 4 timmar. Inte bara det att jag inte kan fly från mina tankar, jag får mindre och mindre energi. Jag gör ingenting, orkar ingenting, vill ingenting!

Jag har heller inga insomningstabletter hemma och mina båda läkare är på semester. Jag hoppas verkligen att sömnen vill komma tillbaka. Det var ju min bästa vän!