Ångesten river, klöser och gör sönder mig! Har försökt vara uppe och göra lite saker men det går inte. Ångesten tar över. Så nu har jag lagt mig med planen att sova. Sova tills jag dör helst, men så kommer det ju inte bli. Men, snälla jävla LIVSHELVETE, kan jag få sova ett dygn i alla fall?

Min bästa läkare har semester nästa vecka! PANIK! Jag unnar honom verkligen ledigt men ur ett egotrippat synsätt blir det ett helvete att veta att jag inte kan få tag i honom om jag behöver. Han är min livlina, min fyr i mörkret!

Hej ditt äckel! Hur fan kan du stå ut med att leva, så fet och värdelös du är? Ditt patetiska värdelösa elände. Du borde skämmas som ens finns till! Titta på dig: fet, äcklig, kass, menlös, värdelös, usel, av noll och intet värde, tråkig, ful, oanvändbar, till besvär, vidrig, motbjudande, parasit, pluffsig, frånstötande, vidrig, ynklig, misslyckad. Så bara dö med dig ditt äckel, ingen vill i alla fall att du ska leva. DÖ DÖ DÖ
Ja, jag kan hålla på i evigheter! Min hjärna bara mal på och mal på. Dygnet runt, aldrig tyst och stilla.

Vet inte vad jag ska skriva. Allt är så kluvet just nu. Har massor av känslor och tankar som borde ut, men jag kan inte formulera det i ord. Känner mig så ensam men orkar inte träffa någon. Igår sa jag ett enda ord och det var hej. Mer har jag inte yttrat. Har kanske ingen röst längre, vem vet? Skitsamma i så fall. Vem ska jag prata med? De jag inte orkar träffa?
Tiden känns oändlig. Oändligt med ångest och smärta. Önskar mig ingen tid alls. Stanna världen jag vill hoppa av!

Helvetet på jorden! Det känns som om det går åt helt fel håll. Hjärnan samarbetar inte alls. Den försöker bara komma på alternativ, istället för att skära, att skada mig själv. Två gånger i helgen har jag verkligen velat förbereda att ta slut på mitt elände. Men blivit störd båda gångerna. När jag sovit och vaknar skriker hela kroppen Nej, Nej, Nej! Vill verkligen inte vakna.

I fredags hade jag dessutom världens mest konstiga samtal med min nya läkare på psyk, det sämsta telefonsamtalet med en läkare någonsin! Min nya läkare på psyk. Han är extremt dålig för mig. Han verkar helt yr. Massa saker jag redan gjort föreslog han att jag skulle prova. Som forskningsprojekt och dagpsykiatri. Goddag yxskaft! Han frågade också om jag mådde lika som jag gjorde i måndags. När jag då sa sämre svarade han bara: Jaha.
Alltså jag hade fått lika mycket ut av det samtalet som om jag pratat med grannen.

Just nu vill jag bara få ett slut på allt! Orkar inte med det här:(

Hur kan psykisk smärta göra så ont? Jag tar vilken fysisk smärta som helst istället för detta. Det känns som om jag ska gå sönder. Mycket jobbiga tankar, mycket dödstankar. Vet liksom inte var jag ska bli av. Denna psykiska smärta är fan olidlig. Var ska jag bli av, när jag inte kan fly från mig själv och detta helvete?

Döden, döden, döden. Så började Astrid Lindgren och hennes syskon alla sina samtal och så hade de pratat färdigt om det. Jag önskar att jag också kunde nämna döden i en bisats och så var det bra med det.

Men tyvärr, jag lever hand i hand med dödstankar. Så fort jag får en dipp rasar jag ner och hamnar granne med döden. Paradoxalt nog är döden en överlevnadsstrategi. Det som får mig att orka lite till, för det finns alltid den utvägen att ta till för att få ro och lättnad.

Imorgon är det dax för nytt möte med arbetsgivare och försäkringskassa. Eftersom jag åter behövt vara hemma med ångest och energilöshet känner jag oro inför mötet. Just nu kan jag inte jobba alls, ska de ändå försöka tvinga mig att gå upp i tid? För det där med logik det finns inte i FKs regler. Men jag har som tur är min bästa läkare med! Just nu vill jag bara ha mötet överstökat! Mår illa av oro och ångest. Energilösheten är dessutom enorm och bara tanken att gå de 4-500 meterna till min läkare känns övermäktigt!