Ska flytta. Hjärnan samarbetar inte så allt är en enda röra. Panikattacker. Flyktsömn och icke sömn. Katt som protest/stresskissar lite här och var. Nya lägenheten är större och betydligt mer som ett hem. Handfat på toaletten, bara en så sak. Stor balkong. Sovrum. Inte ett alltiett-rum som här. Men hur ska jag få ihop allt? När hjärnan inte orkar. Tur jag har bra och goa vänner. Och familj.

Livet är inget att ha!

Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen.

Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending story.

Jag känner krav också från någon osynlig(Jag inser att det är jag själv, men fattar inte varför). Känner krav att lägenheten ska vara städad till min födelsedag. Varför? Jag ska inte ha kalas, min bästa vän kommer hit men hon är ju van vid hur här är. Har massa punkter jag tycker att jag borde göra. Putsa fönster, bära ner saker i källaren, diska monsterdisken, gärna fixa min stökiga garderob etc

Har börjat göra saker i sömnen. Som om jag drömmer att någon ber mig hämta toapapper då göra jag det. Ibland på morgonen står en massa saker lite varstans där de absolut inte ska vara. Toapapper i kylen, jackor i fåtöljen etc

Är ganska givet att jag är sjuk i huvudet på alla plan!!!

Saknar min läkare som har semester hela sommaren. Det är honom väl förunnat men jag behöver honom!

Hur gör man för att inte drunkna mentalt? Hur gör man för att leva ensam utan sammanhang? Hur gör man för att sova på nätterna när ångesten är som värst? Hur gör man för att be om hjälp? Hur gör man för att klara av att sköta sig själv och sitt hem när man bara faller ihop i en enda hög av ångestattacker? HUR GÖR MAN FÖR ATT TYCKA ATT LIVET ÄR BÄTTRE ÄN DÖDEN? Hur fan gör man?????

Idag är en hemsk dag. Jag vet inte var jag ska bli av. Oro och ångest är en jävligt dålig kombo. De är inte bra var för sig heller iofs. Det gör så ont att hata sig så själv så jävla mycket som jag gör. Bara tanken på att jag är jag gör att jag vill spy, sprängas i bitar, upplösas och försvinna. Vill fan inte mer!!
Nu ska jag försöka sova o jag hoppas verkligen att jag aldrig vaknar mer!

Har sån jävla livsångest just nu. De senaste dagarna har jag sovit så mycket jag bara kan pga att jag har sån ångest över att leva. Vill inte!!! Dessutom har jag haft några dagar med huvudvärk från helvetet. Som också ger rinnande ögon och det känns som om någon kört en ispik i ena ögat. Vänster öga, alltid vänster öga och huvudvärk på vänster sida.

Min bästa läkare har semester och jag har slut på ångestdämpande. Dessutom skulle jag behöva hans lugnande röst. Jag längtar efter att han kommer tillbaka! Måste få prata med honom då. Känns som om det bara är han som förstår.

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på psykiatrins resonemang och organisation. Min bästa läkare har nu fått ett brev från psykiatrin där de skriver att då patienten inte blivit bättre, de uttömt sina resurser och inte har mer att erbjuda så återremitterar de mig till VC. Är inte det en anledning om något att de ska ha mig kvar? Att jag inte blivit bättre. Borde de då inte sätta sig ner och tänka "outside the box" och komma på ett sätt att hjälpa mig? Deras timing är ju inte heller så bra då jag nu får sjukersättning och blir av med mitt jobb. Kanske hade det varit bra att få lite vägledning hur jag ska forma mitt liv så att jag hittar det meningsfulla med det och inte bara sover typ.

Astman vill inte ge med sig så nu har jag fått kortisontabletter också. Hoppas de hjälper!!

Tjahapp så är jag där igen. Nere i det mörka hålet. Hann inte stoppa innan jag åkte ner. Och det är som en film som spelas upp om och om igen. I repris 7 år. Same shit different day!

Sover uselt eller inte alls. Huvudet maler och maler. Självmordstankarna är tillbaka. Jag är ensam som jag vill men på något sätt är det jobbigt att vara helt och hållet ensam. Allt ansvar ligger på mig nu. Utan minsta möjlighet till hjälp.

Har pratat med min bästa läkare och det är skönt att ha honom men det finns inte mycket han kan göra mer än att bara lyssna och komma med kloka ord.

Pratade med Fk igår och handläggaren där sa att separationen inte har med jobbet att göra. Eh, nej men jag har och eftersom separationen i allra högsta grad gäller mig och påverkar mig så har det ju automatiskt med jobbet att göra. Dessutom har detta fallet ner i slukhålet inte med separationen att göra. Det är ju inte direkt första gången jag hamnar här! Klart att den inte underlättar, klart den finns med i ältandet, men till största delen är det allt det där som det varit hela tiden.