Är väldigt förundrad över att hjärnan kan hämta sig efter allt den går igenom. Jag har fortfarande stora luckor i mitt minne, men jag klarar av att göra uppgifter i databasen på jobbet. Såklart vill jag ha tillbaka mina minnen från exempelvis mina barns studenter och allt annat som raderats, men att klara av att göra jobbuppgifter är bra för nu.

Minnet har påverkats av depressionen, sömnstörningar, Ect 26 gånger, litiumförgiftning etc.
Jag blev dum i huvudet av min depression och Ect:n såg till att jag blev ännu dummare och dessutom minneslös.

Jag har alltså fått Ect 26 gånger i 2 perioder. 13 stycken varje gång. Första omgången hjälpte en del. Jag kom upp ur depressionen en bit, men sjönk så småningom ner igen. Det var livsräddande den gången, för jag var 1 sekund från döden. Andra omgången snodde bara de få minnen jag hade kvar. Så jag är väldigt kluven till behandlingen. Visst den räddade mitt liv, men det kanske själva inläggningen också hade gjort, även om det tagit längre tid. Att sövas varannan dag är också påfrestande. Tiden däromkring är väldigt zombielik. Men just i de perioderna var jag så dålig att jag inte brydde mig om vad de gjorde med mig. Jag bara lät dem göra det de tyckte var bäst. Så egentligen finns inget att ångra, jag hade inget val.