Jag vill faktiskt inte leva mer! Ser ingen mening med att jag ska finnas här på jorden. Jag är bara till besvär och kostar pengar känns det som.

Hittar inga glädjeämnen förutom mina barn. Dem träffar jag kanske 4 ggr om året. De har sina liv och det är som det ska!

Jag som var en bokslukare har inte läst många sidor sen jag blev sjuk. Scrapbookingen lockar inte längre. Tecka, jag orkar rita ett öga visserligen väldigt ingående men sen finns ingen energi och ingen lust. Vill inte träffa vänner, orkar inte låtsas ( jag vet att jag inte måste men gör det ändå). Mina käkar är stenhårda, biter ihop för att inte visa hur jag mår. Jag skulle mycket väl kunna säga på jobbets fikastund att jag inte vill leva mer. Men de andra blir så obekväma så jag spänner mina käkar och håller flabben!

Det närmsta döden jag kan komma utan att dö är att sova, så det gör jag så mycket jag bara kan. LEVANDE DÖD helt enkelt:(

Brukar få allergiskreaktion av klyschor och käcka tillrop á la Paulo Coelo, men den här texten var verkligen tankeväckande!!



Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.

Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.

Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.

Det krävs styrka för att var helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.

Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att var annorlunda.

Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.

Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.

Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för dem.

Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.

Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.

Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva.

Texten är hämtad ur Det är aldrig kört! Samlingsvolym, av Kristina Reftel