Känner mig mer och mer förvirrad. Jag tror inte jag klarar av att bo själv. Är bara ledsen hela tiden över hur allt är. Jag vill vara ensam men inte ensam. Låter kanske knäppt men jag menar att det är stor skillnad att vara ensam när man vet att det finns någon som kommer hem sen. Här kommer ingen. Och jag bryr mig inte längre om det finns något i kylen tex, det är ändå bara jag som drabbas.

Just nu mår jag konstigt ovanpå allt. Som när diabetesen och järnbristen upptäcktes. Helt matt och darrig. Vaknade i en pöl av svett. Var tvungen att duscha kände jag men orkade inte ens stå upp. Satt ner o duschade o kröp sen tillbaka till sängen.

Vänjer man sig någonsin vid att vara själv? Vid att det inte finns någon som åtminstone kan hålla ens hand när ångesten är som värst. Som kan sitta bredvid och bara finnas där när man kämpar för att överleva.

Så jag grubblar, gråter och har ångest. Jag vill inte det här. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte leva alls. För det här är inget liv, det är bara plågsamma andetag.