. Det går, sakta, men det går! Har varit uppe i norra sverige hos dottern ett tag och det gick över förväntan. Hon och jag bråkade inte en enda gång. Så skönt!I november var det dax för möte med Försäkringskassan, Arbetsgivare och min bästa läkare. Jag hade min kollega och vän med mig som stöd och så hade jag ju min bästa läkare som var (och fortfarande är) mitt allra bästa stöd!!
Under tiden jag varit sjukskriven hade vi bytt chef på mitt arbete. Det var alltså en chef som jag aldrig arbetat under. Min gamla chef jobbade kvar ett par månader till, så han fanns tillgänglig. Min kollega pratade med honom om han kunde tänka sig att vara med på mötet. Det kunde och ville han absolut. Jag kände en lättnad att den chef jag kände, kände mig trygg med och jobbat under flera år skulle vara med. Men han FICK inte vara med för min nya chef som jag bara kände till, inte jobbat under. Alltså skulle en person jag aldrig jobbat under,aldrig sett mer än på bild och aldrig pratat med vara med på mötet.
”Att hålla i minnet är att detta är en ganska typisk handling av min nya chef!”
Jag var sjukt nervös inför mötet men hade ju min kollega och vän + min bästa läkare medmig. Och de var på min sida det visste jag. Jag hade pratat med dem flera gånger hur viktigt det var för mig att sitta bredvid dem under mötet. Och de hjälpte mig att säga ifrån att jag absolut skulle sitta så. Utan dem nära mig var jag så otrygg att jag förmodligen gått hem om jag inte fått sitta så.
Min nya chef svassade in i sin pälskappa och överlägsna min. Men mötet gick bra trots att min nya chef inte fattade (och fortfarande inte fattar). Hon tyckte att jag kunde väl vara lite SOCIAL och gå till badhuset och simma etc. HALLÅ! Jag kunde inte ens gå in på Ica utan att få panikkänslor/panikattacker. Men min handläggare från försäkringskassan var bra, hon fattade i alla fall. Det bestämdes att jag skulle bli sjukskriven ett tag till.
Bilden nedan är till min chef:
