Ångest, denna ångest som invaderar hela kroppen och själen. När jag bara vill krypa ihop i ett tryggt hörn och bara somna bort från allt. När det knyter sig i kroppen och jag vill krypa ur mitt skinn, men ligger i en hög och inte kan röra mig. När den där lilla saken börjar gnaga och gör ett större och större hål inuti. När jag känner mig rutten inifrån och ut. Ett stort svart ruttet hål av uppgivenhet, värdelöshet och hopplöshet. När jag bara vill skrika rakt ut, hoppa från en skyskrapa så att denna smärta försvinner. När det känns som om det skulle hjälpa att ta ett rakblad och skära djupa hål i min kropp. När den stundens fysiska smärta tar bort en millisekunds psykisk smärta och det är värt det.

Så har jag det just nu!