Ångest, denna ångest som invaderar hela kroppen och själen. När jag bara vill krypa ihop i ett tryggt hörn och bara somna bort från allt. När det knyter sig i kroppen och jag vill krypa ur mitt skinn, men ligger i en hög och inte kan röra mig. När den där lilla saken börjar gnaga och gör ett större och större hål inuti. När jag känner mig rutten inifrån och ut. Ett stort svart ruttet hål av uppgivenhet, värdelöshet och hopplöshet. När jag bara vill skrika rakt ut, hoppa från en skyskrapa så att denna smärta försvinner. När det känns som om det skulle hjälpa att ta ett rakblad och skära djupa hål i min kropp. När den stundens fysiska smärta tar bort en millisekunds psykisk smärta och det är värt det.

Så har jag det just nu!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska flytta. Hjärnan samarbetar inte så allt är en enda röra. Panikattacker. Flyktsömn och icke sömn. Katt som protest/stresskissar lite här och var. Nya lägenheten är större och betydligt mer som ett hem. Handfat på toaletten, bara en så sak. Stor ba...

Livet är inget att ha!

Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen. Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending stor...

Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pe...

Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att de...