Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pengar varje månad för att jag är värdelös. Inget att ha till något.

Döden är ständigt närvarande i mitt huvud och det är både en himmel och ett helvete. Himmel att ha en utväg, att det finns ett sätt att ända eländet. Ett helvete för att jag grubblar så mycket hur framförallt mina barn skulle ta det. Trots att de om några veckor fyller 24 och 26 år så är de ju barn. Mina barn, som jag absolut inte vill göra illa. Men jag vill heller inte ha ett liv i ständigt mörker och ständig psykisk smärta. Vet fan inte vad jag ska göra. Känner mig instängd i denna lilla etta men är samtidigt livrädd för att gå ut.
Döden skrämmer mig inte men folk gör det!!!!

Bild: Jan Stenmark