Det blir så himla bra när Fk inte lyssnar på den som är sjuk *NOT*! Jag sa till dem att jag ville fortsätta arbetsträna inte jobba, men nej det fick jag inte. Jag var bara rädd:( Tro fan jag är rädd! Jag hamnar ju granne med döden när ångesten kommer. Ska man vilja vara där? Även om jag vill dö, så vill jag inte dö. Logik på högsta nivå.

Jag kämpar på. Mår inte bra. Biter ihop så mina käkar är stenhårda och jag får huvudvärk. Men jag kämpar på.
Har träffat vänner fast det tagit emot, har gjort lite små saker hemma. Som vattnat blommorna! Jag jobbar, gör små saker och faller ihop i en hög av ångest och utmattning. Men det verkar som om det är så det ska vara. I alla fall enligt Fk!

Fk sa nej till att arbetsträna mer på 25%. Handläggaren sa att man bara har 90 dagar att arbetsträna och att dagar behövs när jag skulle höja från 25%. Borde ju vara viktigare att klara 25% tycker jag. Annars blir det ju 0%!

Hon sa att det bara var som jag var rädd. Det kändes precis som om hon tyckte att ångest bara var ett påhitt och att hon inte lyssnade på mig.

Orkade inte prata med henne för jag blev ledsen och kände mig överkörd. Ville bara avsluta. Hon sa att det aldrig varit tal om något annat än att jag ska börja jobba nu. Vilket inte är sant. På förra mötet vi hade med arbetsgivare och min läkare så bestämde vi att jag skulle prata med min läkare som i förra veckan för att besluta om min arbetsträning skulle övergå i jobb. Jag pratade med honom i fredags och vi tyckte då båda att arbetsträning ett tag till var bäst. Han sa också att jag skulle säga till henne att kontakta honom om hon sa emot. Men jag orkade inte tjafsa med henne. Jag blev bara så ledsen och kände att hon inte lyssnade. Att hon tyckte att jag bara ljög om min ångest. Suck. Ville bara bli av med henne........

Är väldigt förundrad över att hjärnan kan hämta sig efter allt den går igenom. Jag har fortfarande stora luckor i mitt minne, men jag klarar av att göra uppgifter i databasen på jobbet. Såklart vill jag ha tillbaka mina minnen från exempelvis mina barns studenter och allt annat som raderats, men att klara av att göra jobbuppgifter är bra för nu.

Minnet har påverkats av depressionen, sömnstörningar, Ect 26 gånger, litiumförgiftning etc.
Jag blev dum i huvudet av min depression och Ect:n såg till att jag blev ännu dummare och dessutom minneslös.

Jag har alltså fått Ect 26 gånger i 2 perioder. 13 stycken varje gång. Första omgången hjälpte en del. Jag kom upp ur depressionen en bit, men sjönk så småningom ner igen. Det var livsräddande den gången, för jag var 1 sekund från döden. Andra omgången snodde bara de få minnen jag hade kvar. Så jag är väldigt kluven till behandlingen. Visst den räddade mitt liv, men det kanske själva inläggningen också hade gjort, även om det tagit längre tid. Att sövas varannan dag är också påfrestande. Tiden däromkring är väldigt zombielik. Men just i de perioderna var jag så dålig att jag inte brydde mig om vad de gjorde med mig. Jag bara lät dem göra det de tyckte var bäst. Så egentligen finns inget att ångra, jag hade inget val.

Jag har nu arbetstränat i 5 veckor och det har gått jättebra. Fick en "snyting" i fredags dock då jag inte insåg att det var förmycket folk omkring mig. Liten dipp i helgen men idag känns det bra. De är jättetrevliga och snälla där jag arbetstränar, känner mig nöjd när jag ska gå dit. Än så länge är det bara varannan dag 2 timmar men det räcker för hjärnmos, bra hjärnmos alltså!!

Har varit hos min bästa läkare idag och taktikpratat inför nästa veckas möte med arbetsgivare och fk. Fick även medicin för jag har fått stresseksem i hårbotten, någon slags kortison.

Jag har fått upp mitt hb till en hyfsad nivå och diabetesen är under kontroll. Har ändrat mycket med min kost och tar även tabletter för medicinen. Vilken skillnad det är i ork när saker och ting är hela i kroppen. Innan orkade jag knappt ens ta mig uppför den enda trappan upp till vår lägenheten. Jag flåsade som om jag skulle falla ned död. Inte för att jag har bra kondis nu men jag orkar massor mer.

Sömnen är ff usel, skitjobbigt. Behöver sova extra bra nu när jag arbetstränar känner jag. Fick medikamenter för sömnhjälp och jag får köra på det helt enkelt.

Funderar mycket nu på ett möte vi ska ha på måndag. Det är jag, min bästa läkare, fk och min arbetsgivare. Jag känner att jag måste komma igång med något även om jag inte är bra. Blir tokig(are) av att gå hemma och inte göra något. Har så svårt att ta tag i saker hemma. Tycker inte det är roligt. Är inte ett dugg intresserad av heminredning, kunde inte bry mig mindre. Men det är alltid en oro att gå på stormöten, känner mig inte alls bekväm med att vara i centrum. Men jag har min bästa läkare med så det ska nog gå bra hoppas jag!

Så dålig på att skriva. Har fullt upp med att bli starkar och stiga uppåt    . Det går, sakta, men det går! Har varit uppe i norra sverige hos dottern ett tag och det gick över förväntan. Hon och jag bråkade inte en enda gång. Så skönt!

Nytt sjukintyg är på väg och på agendan den närmsta tiden är ett stormöte med fk, min läkare, arbetsgivare. Jag känner att jag trots jojo-måeende så måste jag ut/iväg. Hoppas att de kan hitta något som passar mig!

Öppenpsyk/dagpsyk flyttar nästa vecka så det kommer vara rörigt att hitta. tycker inte om sånt! Precis vad "tokiga" människor behöver mer av! Förrvirring!!

Det här inlägget är en mischmasch av fakta och hur jag ser på min sjukdom. Letar du efter vetenskaplig fakta, sök dig då vidare till en sida som har det. Vill du veta hur jag som deprimerad har uppfattat vad som hänt i kroppen, så stanna gärna och läs.

Depressioner är vanligare än vad man tror. Att vi inte tror det är så vanligt kan i min mening bero på att vi inte vill prata om psykisk sjukdom. Bara massa hysch hysch!

Men depressioner kan drabba vem som helst. Alla har någon i sin omgivning som är drabbad. Trots det förstår de flesta inte vad som hänt när depressionen slagit till. För många är psykisk sjukdom, som jag tidigare skrivit, inte något man pratar om. Om man inte vågar prata om det, vågar man då söka hjälp? De flesta söker hjälp för sent. Alldeles för sent. De söker när kroppen skriker av smärta, ångest, allt känns åt helvete och andra konstiga symptom (Som jag). Eller när någon klok person i ens omgivning ser att det inte funkar mer. Därför söker de flesta hjälp för sent.

Jag tror också att ”duktig flicka syndromet”(som naturligvis även kan drabba pojkar) spelar stor roll. Man ska klara och fixa allt, både på jobbet och hemma. Sen lägger man gärna själv på en massa andra uppgifter. Allt från att vara klassförälder till att fixa alla julklappar och presenter. Jag fixade även presenter när någon i vårt ”gäng” fyllde år. Varför gör man så? För min del var det för att jag faktiskt trodde det skulle vara så. Att jag skulle göra så. Har alltid hört att jag är så snäll. Och nu i efterhand inser jag att den här jävla snällheten varat hela mitt liv. Jag har fixat. Tagit hand om lillsyrran, fixat presenter, skrivit hela familjens julkort, gjort andras delar av grupparbete i skolan så att det verkligen skulle bli klart(och smitaren skulle kunna smita utan att det märktes (?)Varför har jag gjort så? Var det för att när det väl rasade, så skulle det ska rasa ordentligt?. Jag tror att gjorde det för att både jag själv och andra förväntade sig att det skulle vara så. PERNILLA FIXAR.

Oftast finns heller ingen förståelse på jobbet, inte på mitt i alla fall. Där ska man bara ”gilla läget”. Det är ett av de värsta uttryck jag vet! Varför ska man gilla läget, varför kan man inte gör något åt läget? När jag kommer tillbaka (för jag ska tillbaka till arbetslivet, det har jag bestämt!) då är det min arbetsgivare som kommer att få ”gilla läget”. Det är då en sak som är säker!! När jag väl är frisk ska jag i alla fall inte jobba mig till att bli sjuk igen!! Det är det aldrig värt. Under de här 6 åren har det framkommit att jobb och åtaganden bara är en liten liten del av varför hela skiten rasade! De sakerna kan jag inte ändra på. De är så och det har hänt. Men jag kan ändra på hur jag hanterar och tänker på det.

Jag lovar att berätta mer om det framöver. Jag lovar också att skriva mer om hur jag upplevt hur det är att vara deprimerad. Förmodligen imorgon eller så.