Klarat två dagars jobb! Jobbar för det mesta med lurar på och det funkar för att stänga ute världen. Hade det inte varit för att det är svårt att se texten på datorskärmen hade jag haft solglasögon också.

Imorgon är det min lediga dag och det behövs, vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft den återhämtningsdagen!? 25% jobb med en återhämtningsdag/vecka är det som funkar ok just nu. Jag tycker att jag kämpar på rätt bra med tanke på att jag varit sjukskriven i nästan 7 år. Och när jag tittade i kalendern så har jag faktiskt jobbat fler dagar än vad jag varit hemma och sjuk denna våren.

Sambon och jag funkar inte alls just nu. Det är skitjobbigt. Han pratar typ inte med mig. Förra veckan tog han ut flera tusen från vårt konto och säger bara att han behövde dem. Och vem som helst kan ju räkna ut att flera tusen från ett konto där en är sjukskriven och en får a-kassepengar är förödande. Gröt är inte gott speciellt länge:( I söndags var han borta när jag vaknade vid 08 och kom inte hem förrän på kvällen. När jag frågade var han varit sa han bara lite varstans:( I kväll har jag försök småprata men han svarar knappt eller inte alls, så jag gav upp. Vi bor i samma lägenhet bara. Det är vad vi har gemensamt just nu. Och jag önskar att jag orkade ta tag i det men jag kämpar för att orka leva. Jag kan ju dessutom bara ta ansvar för vad jag gör. Jag tänker inte sjunka ner till hans fjantiga nivå. Jag tänker vara vuxen! Men hur länge kommer det funka innan det brakar loss ordentligt. Allt hänger på att jag håller mig passiv känns det som.

Önskar faktiskt att jag hade en psykolog nu. Men min slutade ju i höstas och då bestämde han och jag att jag inte skulle ha någon ny och börja om. Men han sa också att om jag ångrade mig så skulle jag säga till så skulle jag få en ny. Vilket jag gjort och fått veta att det är väntetid:(

Nu ska jag försöka få lite sömn och fly från depressionsjäveln.

Onsdag, min lediga dag. Dagen då jag försöker återhämta mig. Åh, vad jag behöver den dagen. Lugn och ro. Ha, trodde jag! Sambon har bjudit hit en massa människor ikväll. Dessutom tyckte han att jag skulle städa. Men det kan han glömma! Jag tänker inte sätta igång och dammsuga etc

Vi har haft det så dåligt ihop den senaste tiden. Ja, nästan hela den tiden jag varit sjuk. 7 år. Men extra de senaste månaderna. Vi lever två separata liv. Pratar knappt med varandra. Men jag orkar inte ta tag i det och försöka laga det. Det är inte bara i bitar, det är helt krossat. Vi borde förmodligen dela på oss innan vi hatar varandra helt och hållet. Men var fan hittar man den energin? När man inte har energi nog att ta sig igenom en hel dag?

Ska få ny läkare på psyk då den jag har slutar nu. Och det man ska INTE googla sin läkare. Det var inga roliga omdömen hon fått. Hoppas på att det har med personkemi och att hon och jag klickar bättre!

Idag är jag i något slags zombietillstånd, är inte här riktigt. Jobbat idag men efter 1 timme var jag helt slut. 2,5 timme låter inte mycket men för mig är det det.

Och nu kommer påskhelvetet:( Avskyr storhelger. Man ska så mycket då. Träffa den och den och den. Fast en sak är bra och det är att dottern och hennes sambo kommer ner. Har inte träffat henne sen i julas och honom har jag inte sett sen i Oktober. Och så får jag så klart träffa sonen och hans sambo, inte helt fel det heller:) Även om jag träffar dem oftare.

Men först måste jag ta mig igenom jobbdagarna. Mer energi och det där som jag hört talas om som heter glädje, tack!!!

Hur lever man? Många säger att ingen har sagt att livet är rättvist. Men är det någon som har sagt att det ska vara orättvist då? Jag förstår att ingen kan fixa ett gott liv åt mig men när ångesten rider en hela tiden, hur ska jag då fixa ett gott liv till mig själv?

Står och tittar ut genom fönstret, solen skiner och många är ute och går. De ser ut att ha ett gott liv, men vad vet jag om det egentligen? Men de ser i alla fall ut att veta hur man lever. För det vet inte jag!!!

Känner mig så oändligt ensam. Visst jag har mina barn, djur, min sambo, min familj och vänner. Men jag kan inte prata med dem de är för nära på något sätt. Och sen efter man pratat så tittar de på en med "pity eyes" hela tiden.

Jag kämpar på. Mår inte bra. Biter ihop så mina käkar är stenhårda och jag får huvudvärk. Men jag kämpar på.
Har träffat vänner fast det tagit emot, har gjort lite små saker hemma. Som vattnat blommorna! Jag jobbar, gör små saker och faller ihop i en hög av ångest och utmattning. Men det verkar som om det är så det ska vara. I alla fall enligt Fk!

Det är inte lönt att säga till någon hur jag mår. Ingen orkar bry sig längre. Det blir bara suckar och blickar när jag drar mig undan. Det är nästan bara min bästa läkare som orkar höra mig älta!!

Har varit hos min ena läkare idag, inte min bästa. Hon flippade inte ut, som jag trodde, när jag berättade om tabletterna och spriten.

Hon skrev ett tandvårdsintyg(600kr per halvår tror jag det var, bättre än inget). Att medicinen förstört mina tänder. Får ändå leta efter en tandläkare där avbetalning är möjligt, eftersom jag nu har 3 halva tänder. Dessutom skrev hon ut motion på recept. Får se vad det kostar att gå o simma(hon trodde receptet ger 10% rabatt)

Jag tog upp med henne meningen med att äta medicin när den inte hjälper. Så vi ska trappa ut Lamotriginen.
Hon går i pension vid årsskiftet så jag ska få en ny läkare, suck. Önskar henne så klart pensionering men orka dra allt igen.