Sambon vill ha med mig på utflykt imorgon. Jag både vill och inte vill. Jag blir matt bara av att tänka på att ge mig i väg och "vara trevlig" så jag inte förstör för de andra. Samtidigt vet jag att det är bra för mig. Det är absolut inte bra för mig att vara ensam i alla fall, jag gör mig bara illa:(

En gång självskadare, alltid självskadare?

Jag hade en depression när jag var i 16-års åldern. En depression som varade i 2 år, obehandlad. Jag hade självskadebeteende redan då. Jag skar mig inte men jag gjorde annat. Jag var inte rädd om mig för 5 öre, utsatte mig för alla möjliga situationer. Det kunde verligen gått åt skogen. Testade gränser, det var ju bara det att jag inte hade några......Och alla tonåringar testar självklart gränser. Men de flesta har ändå yttre gränser. Jag gjorde allt från att sniffa lim, köra min kompis i en skottkärra från Christiania (vi var helt väck av hasch men hade faktiskt ändå tillräkligt med självbevarelse drift att ta oss därifrån. Männen som bodde i huset var väldigt obehagliga. Fråga mig inte hur vi hamnade där!), hamnade på obskyra hotell i Köpenhamn: Och en massa massa annat. Skrev inte alkohol för vilken tonåring testar inte det? Sen kan man ju dricka i olika mängder och på olika ställen.

Sen fick jag den här depressionen för 6 år sen. Självskadorna började efter 9-10 månader. Då klippte jag av alla födelsemärken som stod ut, grävde ut de andra. Min läkare såg det naturligtvis och tvingade mig att äta antibiotika för de var infekterade (Jaha? Brydde jag mig? Nej!). Efter det började jag skära mig, på benen för att han inte skulle se. Ville inte att någon skulle se, att någon skulle lägga sig i! Det var min lindring, mitt straff.... Men eftersom min läkare är den bästa och den som vet allt om mig, så berättade jag det för honom efter ett tag. Jag slutade inte, men jag pratade om det med honom.

En gång frågade jag honom om han trodde att om jag fick en depression som 80-åring skulle jag då skära mig? Han är ju allmänläkare så han kunde inte svara (tvivlar på att min psykiater skulle kunna svara, dessutom pratar jag inte med henne om annat än nuet). Han sa att jag fick väl ringa honom då och berätta. Fast då är jag jag nog gammal och gaggig sa han! Han är yngre än mig. Inte jättemycket men ändå. Om han är gaggig då vad är då inte jag, om jag nu lever?

Har ni tänkt på det att när man som jag är över 40, så ändras hela världsbilden. Nu är alla yngre än en själv. Läkare, advokater etc. Förr var det bara Pop- och idrottsstjärnor:)

Kommer jag att sitta i badrummet med rakblad medan mina vänninor sitter på café och äter bakelser?

Det verkar inte gå åt rätt håll det här. För ner, ner, ner......... är absolut fel håll! Gårdagen, liksom de flesta dagar nu förtiden gick den lilla energi som finns åt att känna så lite som möjligt. Igår flyktsov jag massor för jag kände ett sånt begär att skära mig! Jag har klarat att inte skada mig själv i exakt 150 dagar och jag uppbådar all den lilla viljestyrka jag har att inte hamna i den härvan igen. Jag har nog med ältande och ångest som det är. Men det är så svårt. Det är som ett sug, ett begär. Det finns något inom mig som säger till mig att skära mig. Att få ett litet tags psykisklindring. Den lilla stunden som kroppen fokuserar på det fysiska istället för det psykiska, är så underbar. Mitt ältande handlar om allt men framförallt om hur värdelös, ful, äcklig, fet, oönskad jag är och behöver straffas. Straffas genom att skära ett rakblad genom skinnet och se blodet rinna. Men är det ett tillräckligt straff?