En gång självskadare, alltid självskadare?

Jag hade en depression när jag var i 16-års åldern. En depression som varade i 2 år, obehandlad. Jag hade självskadebeteende redan då. Jag skar mig inte men jag gjorde annat. Jag var inte rädd om mig för 5 öre, utsatte mig för alla möjliga situationer. Det kunde verligen gått åt skogen. Testade gränser, det var ju bara det att jag inte hade några......Och alla tonåringar testar självklart gränser. Men de flesta har ändå yttre gränser. Jag gjorde allt från att sniffa lim, köra min kompis i en skottkärra från Christiania (vi var helt väck av hasch men hade faktiskt ändå tillräkligt med självbevarelse drift att ta oss därifrån. Männen som bodde i huset var väldigt obehagliga. Fråga mig inte hur vi hamnade där!), hamnade på obskyra hotell i Köpenhamn: Och en massa massa annat. Skrev inte alkohol för vilken tonåring testar inte det? Sen kan man ju dricka i olika mängder och på olika ställen.

Sen fick jag den här depressionen för 6 år sen. Självskadorna började efter 9-10 månader. Då klippte jag av alla födelsemärken som stod ut, grävde ut de andra. Min läkare såg det naturligtvis och tvingade mig att äta antibiotika för de var infekterade (Jaha? Brydde jag mig? Nej!). Efter det började jag skära mig, på benen för att han inte skulle se. Ville inte att någon skulle se, att någon skulle lägga sig i! Det var min lindring, mitt straff.... Men eftersom min läkare är den bästa och den som vet allt om mig, så berättade jag det för honom efter ett tag. Jag slutade inte, men jag pratade om det med honom.

En gång frågade jag honom om han trodde att om jag fick en depression som 80-åring skulle jag då skära mig? Han är ju allmänläkare så han kunde inte svara (tvivlar på att min psykiater skulle kunna svara, dessutom pratar jag inte med henne om annat än nuet). Han sa att jag fick väl ringa honom då och berätta. Fast då är jag jag nog gammal och gaggig sa han! Han är yngre än mig. Inte jättemycket men ändå. Om han är gaggig då vad är då inte jag, om jag nu lever?

Har ni tänkt på det att när man som jag är över 40, så ändras hela världsbilden. Nu är alla yngre än en själv. Läkare, advokater etc. Förr var det bara Pop- och idrottsstjärnor:)

Kommer jag att sitta i badrummet med rakblad medan mina vänninor sitter på café och äter bakelser?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska flytta. Hjärnan samarbetar inte så allt är en enda röra. Panikattacker. Flyktsömn och icke sömn. Katt som protest/stresskissar lite här och var. Nya lägenheten är större och betydligt mer som ett hem. Handfat på toaletten, bara en så sak. Stor ba...

Livet är inget att ha!

Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen. Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending stor...

Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pe...

Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att de...