Har sån jävla livsångest just nu. De senaste dagarna har jag sovit så mycket jag bara kan pga att jag har sån ångest över att leva. Vill inte!!! Dessutom har jag haft några dagar med huvudvärk från helvetet. Som också ger rinnande ögon och det känns som om någon kört en ispik i ena ögat. Vänster öga, alltid vänster öga och huvudvärk på vänster sida.

Min bästa läkare har semester och jag har slut på ångestdämpande. Dessutom skulle jag behöva hans lugnande röst. Jag längtar efter att han kommer tillbaka! Måste få prata med honom då. Känns som om det bara är han som förstår.

Just nu händer en massa som jag inte riktigt kan bearbeta. Fk har bytt min sjukpenning till sjukersättning. Jag kommer att sägas upp från jobbet, vilket tydligen är standard när man får sjukersättning. Idag var jag på Psyk och träffade min läkare och en psykolog. De anser att de inte kan göra mer för att hjälpa mig så de remitterar tillbaka mig till min läkare på VC. En jävla tur att han är bäst men ändå. Det känns som om jag fått en stor jäkla stämpel med ordet "värdelös" i pannan. Mycket frågor snurrar i skallen. Kommer jag fixa ekonomin på sjukersättningen? Kommer jag någonsin få en meningsfull vardag? Om till och med psyk har gett upp, varför ska jag då kämpa? Finns det något att kämpa för? Och varför?

Jag kommer att skriva mer när jag landat. Allt det här har liksom hänt på några dagar. Jag måste försöka reda ut allt trassel först!

Känner mig mer och mer förvirrad. Jag tror inte jag klarar av att bo själv. Är bara ledsen hela tiden över hur allt är. Jag vill vara ensam men inte ensam. Låter kanske knäppt men jag menar att det är stor skillnad att vara ensam när man vet att det finns någon som kommer hem sen. Här kommer ingen. Och jag bryr mig inte längre om det finns något i kylen tex, det är ändå bara jag som drabbas.

Just nu mår jag konstigt ovanpå allt. Som när diabetesen och järnbristen upptäcktes. Helt matt och darrig. Vaknade i en pöl av svett. Var tvungen att duscha kände jag men orkade inte ens stå upp. Satt ner o duschade o kröp sen tillbaka till sängen.

Vänjer man sig någonsin vid att vara själv? Vid att det inte finns någon som åtminstone kan hålla ens hand när ångesten är som värst. Som kan sitta bredvid och bara finnas där när man kämpar för att överleva.

Så jag grubblar, gråter och har ångest. Jag vill inte det här. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte leva alls. För det här är inget liv, det är bara plågsamma andetag.

Jag vill inte mer, jag orkar inte mer. Hur mycket ångest, gråt, panik och allt annat skit denna sjukdom från helvetet kommer med orkar man? Jag är helt slut. Både energimässigt och av min ständigt surrande hjärna.
Jag vill faktiskt inte mer. Jag orkar inte. Vill bara försvinna. Dit där ingen ångest finns, dit där allt inte är svart, dit där paniken inte ständigt är en följeslagare........

Tjahapp så är jag där igen. Nere i det mörka hålet. Hann inte stoppa innan jag åkte ner. Och det är som en film som spelas upp om och om igen. I repris 7 år. Same shit different day!

Sover uselt eller inte alls. Huvudet maler och maler. Självmordstankarna är tillbaka. Jag är ensam som jag vill men på något sätt är det jobbigt att vara helt och hållet ensam. Allt ansvar ligger på mig nu. Utan minsta möjlighet till hjälp.

Har pratat med min bästa läkare och det är skönt att ha honom men det finns inte mycket han kan göra mer än att bara lyssna och komma med kloka ord.

Pratade med Fk igår och handläggaren där sa att separationen inte har med jobbet att göra. Eh, nej men jag har och eftersom separationen i allra högsta grad gäller mig och påverkar mig så har det ju automatiskt med jobbet att göra. Dessutom har detta fallet ner i slukhålet inte med separationen att göra. Det är ju inte direkt första gången jag hamnar här! Klart att den inte underlättar, klart den finns med i ältandet, men till största delen är det allt det där som det varit hela tiden.

Hej ditt äckel! Hur fan kan du stå ut med att leva, så fet och värdelös du är? Ditt patetiska värdelösa elände. Du borde skämmas som ens finns till! Titta på dig: fet, äcklig, kass, menlös, värdelös, usel, av noll och intet värde, tråkig, ful, oanvändbar, till besvär, vidrig, motbjudande, parasit, pluffsig, frånstötande, vidrig, ynklig, misslyckad. Så bara dö med dig ditt äckel, ingen vill i alla fall att du ska leva. DÖ DÖ DÖ
Ja, jag kan hålla på i evigheter! Min hjärna bara mal på och mal på. Dygnet runt, aldrig tyst och stilla.

Vet inte vad jag ska skriva. Allt är så kluvet just nu. Har massor av känslor och tankar som borde ut, men jag kan inte formulera det i ord. Känner mig så ensam men orkar inte träffa någon. Igår sa jag ett enda ord och det var hej. Mer har jag inte yttrat. Har kanske ingen röst längre, vem vet? Skitsamma i så fall. Vem ska jag prata med? De jag inte orkar träffa?
Tiden känns oändlig. Oändligt med ångest och smärta. Önskar mig ingen tid alls. Stanna världen jag vill hoppa av!

Helvetet på jorden! Det känns som om det går åt helt fel håll. Hjärnan samarbetar inte alls. Den försöker bara komma på alternativ, istället för att skära, att skada mig själv. Två gånger i helgen har jag verkligen velat förbereda att ta slut på mitt elände. Men blivit störd båda gångerna. När jag sovit och vaknar skriker hela kroppen Nej, Nej, Nej! Vill verkligen inte vakna.

I fredags hade jag dessutom världens mest konstiga samtal med min nya läkare på psyk, det sämsta telefonsamtalet med en läkare någonsin! Min nya läkare på psyk. Han är extremt dålig för mig. Han verkar helt yr. Massa saker jag redan gjort föreslog han att jag skulle prova. Som forskningsprojekt och dagpsykiatri. Goddag yxskaft! Han frågade också om jag mådde lika som jag gjorde i måndags. När jag då sa sämre svarade han bara: Jaha.
Alltså jag hade fått lika mycket ut av det samtalet som om jag pratat med grannen.

Just nu vill jag bara få ett slut på allt! Orkar inte med det här:(