Hur kan psykisk smärta göra så ont? Jag tar vilken fysisk smärta som helst istället för detta. Det känns som om jag ska gå sönder. Mycket jobbiga tankar, mycket dödstankar. Vet liksom inte var jag ska bli av. Denna psykiska smärta är fan olidlig. Var ska jag bli av, när jag inte kan fly från mig själv och detta helvete?

Döden, döden, döden. Så började Astrid Lindgren och hennes syskon alla sina samtal och så hade de pratat färdigt om det. Jag önskar att jag också kunde nämna döden i en bisats och så var det bra med det.

Men tyvärr, jag lever hand i hand med dödstankar. Så fort jag får en dipp rasar jag ner och hamnar granne med döden. Paradoxalt nog är döden en överlevnadsstrategi. Det som får mig att orka lite till, för det finns alltid den utvägen att ta till för att få ro och lättnad.

Nu är läget så här: För tillfället sjukskriven heltid. Hoppades på att det skulle räcka med att vara hemma förra och denna veckan. Men måendet har inte förbättrats alls. Haft så mycket ångest och panikattacker. Och dödslängtan. Jag vill verkligen inte mer! Jag är helt slagen.

Fick en ny tid på psyk till en ny läkare då min förra slutat. Hoppades på mirakel. Tyvärr så var läkaren under utbildning till allmänläkare så han kunde inte så mycket. Han var snäll och frågvis. Men jag behöver kunskap. Visst läkare måste få lära sig, men inte på mig hela tiden. Är trött på att vara försökskanin:( Han frågade om han ska vara orolig för mig, jag sa nej!

Det blir så himla bra när Fk inte lyssnar på den som är sjuk *NOT*! Jag sa till dem att jag ville fortsätta arbetsträna inte jobba, men nej det fick jag inte. Jag var bara rädd:( Tro fan jag är rädd! Jag hamnar ju granne med döden när ångesten kommer. Ska man vilja vara där? Även om jag vill dö, så vill jag inte dö. Logik på högsta nivå.

Varje andetag och varje hjärtslag gör psykiskt ont just nu!

Jag vill faktiskt inte leva mer! Ser ingen mening med att jag ska finnas här på jorden. Jag är bara till besvär och kostar pengar känns det som.

Hittar inga glädjeämnen förutom mina barn. Dem träffar jag kanske 4 ggr om året. De har sina liv och det är som det ska!

Jag som var en bokslukare har inte läst många sidor sen jag blev sjuk. Scrapbookingen lockar inte längre. Tecka, jag orkar rita ett öga visserligen väldigt ingående men sen finns ingen energi och ingen lust. Vill inte träffa vänner, orkar inte låtsas ( jag vet att jag inte måste men gör det ändå). Mina käkar är stenhårda, biter ihop för att inte visa hur jag mår. Jag skulle mycket väl kunna säga på jobbets fikastund att jag inte vill leva mer. Men de andra blir så obekväma så jag spänner mina käkar och håller flabben!

Det närmsta döden jag kan komma utan att dö är att sova, så det gör jag så mycket jag bara kan. LEVANDE DÖD helt enkelt:(

Har pratat med min bästa läkare idag, min stesolid i människoform. Det hjälpte lite en stund. Han är så klok. Jag kan bli lugn av att läsa hans namn nästan för han är en sån trygghet för mig. Men nu är det tyvärr återigen totalsvart. Har tagit lugnande och det har i alla fall lugnat ner hjärtat. Alltid något. Nu ska jag försöka flyktsova.