Direktlänk till inlägg 12 mars 2014
Döden, döden, döden. Så började Astrid Lindgren och hennes syskon alla sina samtal och så hade de pratat färdigt om det. Jag önskar att jag också kunde nämna döden i en bisats och så var det bra med det.
Men tyvärr, jag lever hand i hand med dödstankar. Så fort jag får en dipp rasar jag ner och hamnar granne med döden. Paradoxalt nog är döden en överlevnadsstrategi. Det som får mig att orka lite till, för det finns alltid den utvägen att ta till för att få ro och lättnad.
Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen. Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending stor...
Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att de...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | ||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 | 11 |
12 | 13 | 14 |
15 |
16 |
|||
17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 |
23 | |||
24 |
25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 |
|||
31 |
|||||||||
|