Döden, döden, döden. Så började Astrid Lindgren och hennes syskon alla sina samtal och så hade de pratat färdigt om det. Jag önskar att jag också kunde nämna döden i en bisats och så var det bra med det.

Men tyvärr, jag lever hand i hand med dödstankar. Så fort jag får en dipp rasar jag ner och hamnar granne med döden. Paradoxalt nog är döden en överlevnadsstrategi. Det som får mig att orka lite till, för det finns alltid den utvägen att ta till för att få ro och lättnad.