Det verkar inte gå åt rätt håll det här. För ner, ner, ner......... är absolut fel håll! Gårdagen, liksom de flesta dagar nu förtiden gick den lilla energi som finns åt att känna så lite som möjligt. Igår flyktsov jag massor för jag kände ett sånt begär att skära mig! Jag har klarat att inte skada mig själv i exakt 150 dagar och jag uppbådar all den lilla viljestyrka jag har att inte hamna i den härvan igen. Jag har nog med ältande och ångest som det är. Men det är så svårt. Det är som ett sug, ett begär. Det finns något inom mig som säger till mig att skära mig. Att få ett litet tags psykisklindring. Den lilla stunden som kroppen fokuserar på det fysiska istället för det psykiska, är så underbar. Mitt ältande handlar om allt men framförallt om hur värdelös, ful, äcklig, fet, oönskad jag är och behöver straffas. Straffas genom att skära ett rakblad genom skinnet och se blodet rinna. Men är det ett tillräckligt straff?