Jag vet jag lovade skriva ett inlägg idag. Det är vad ni får. Med tårar som rinner uppbådar jag all energi jag kan för att få ihop dessa ord! Det går åt helvete det här:(

Just nu är det inte speciellt bra. Funderar på varför? Jag har haft många dippar och jag vet sällan varför. 

Jag ska försöka skriva ett längre inlägg på söndag. Imorgon blir det troligtvis inget eftersom jag fyller år. Och vissa i omgivningen tycker visst att det är något att fira att jag föddes för 45 år sen. Jag hoppas det inte kommer någon. Räcker bra med sambon och djuren.

Jag vill/behöver prata med min bästa läkare. Men han har semester(dåligt för mig, men jag unnar honom verkligen att vara ledig). Visst, det finns andra att prata med, läkare och psykologer, men det hjälper bara att prata med med min bästa! Han är den enda jag litar på!! Han är den som vet allt om mig och förstår mig han är en klok man!! Min fyr i mörkret. Men jag har klarat hans semestrar tidigare så det ska nog gå! Det måste gå!

I natt har jag sovit men är helt slut. Vaknade av att jag grät.
Var tvungen att gå till apoteket. Solglasögon döljer tårar. Fast inne på apoteket måste de ju av:( Vet inte varför det dalar så nu. Helt energilös dessutom.

Det blir värre o värre. Hade någon erbjudit mig en drog som fick mig att försvinna ett tag hade jag tagit den direkt.
Tycker det är orättvist(förstår att det behövs), att de som har fruktansvärd fysisk smärta sövs ner. Men vi med fruktansvärd psykisk smärta då? Vi vill också bli nersövda! Vi kommer aldrig undan. Huvudet bara maler och maler......

Vakna av att gråta. Samla energi 1 dygn för att gå till apoteket. Solglasögon på, inga tårar syns(utom inne på apoteket, funkar inte att ha solglasögon när de ska kolla leg). Vill prata med min bästa läkare men han har semester. Finns ju andra att få tag i, men det hjälper inte. Det hjälper inte att prata med dem! Flyktsömn hägrar. Tröstkakor hägrar. Men framförallt vill jag bara av liten igen, krypa in i ett tryggt hörn och vara i fred!!

Haft ångest och flera panikattacker idag. Lugnande tabletter och lugnande Tiger är det som gäller. Ska flyktsova.
Älskade Tiger har för övrigt varait med precis överallt, som livboj!!!

Ångest och panikattacker har färgat denna dag! Och som vanligt vet jag inte varför. Det enda jag vet är att jag är helt slut!

Det här inlägget är en mischmasch av fakta och hur jag ser på min sjukdom. Letar du efter vetenskaplig fakta, sök dig då vidare till en sida som har det. Vill du veta hur jag som deprimerad har uppfattat vad som hänt i kroppen, så stanna gärna och läs.

Depressioner är vanligare än vad man tror. Att vi inte tror det är så vanligt kan i min mening bero på att vi inte vill prata om psykisk sjukdom. Bara massa hysch hysch!

Men depressioner kan drabba vem som helst. Alla har någon i sin omgivning som är drabbad. Trots det förstår de flesta inte vad som hänt när depressionen slagit till. För många är psykisk sjukdom, som jag tidigare skrivit, inte något man pratar om. Om man inte vågar prata om det, vågar man då söka hjälp? De flesta söker hjälp för sent. Alldeles för sent. De söker när kroppen skriker av smärta, ångest, allt känns åt helvete och andra konstiga symptom (Som jag). Eller när någon klok person i ens omgivning ser att det inte funkar mer. Därför söker de flesta hjälp för sent.

Jag tror också att ”duktig flicka syndromet”(som naturligvis även kan drabba pojkar) spelar stor roll. Man ska klara och fixa allt, både på jobbet och hemma. Sen lägger man gärna själv på en massa andra uppgifter. Allt från att vara klassförälder till att fixa alla julklappar och presenter. Jag fixade även presenter när någon i vårt ”gäng” fyllde år. Varför gör man så? För min del var det för att jag faktiskt trodde det skulle vara så. Att jag skulle göra så. Har alltid hört att jag är så snäll. Och nu i efterhand inser jag att den här jävla snällheten varat hela mitt liv. Jag har fixat. Tagit hand om lillsyrran, fixat presenter, skrivit hela familjens julkort, gjort andras delar av grupparbete i skolan så att det verkligen skulle bli klart(och smitaren skulle kunna smita utan att det märktes (?)Varför har jag gjort så? Var det för att när det väl rasade, så skulle det ska rasa ordentligt?. Jag tror att gjorde det för att både jag själv och andra förväntade sig att det skulle vara så. PERNILLA FIXAR.

Oftast finns heller ingen förståelse på jobbet, inte på mitt i alla fall. Där ska man bara ”gilla läget”. Det är ett av de värsta uttryck jag vet! Varför ska man gilla läget, varför kan man inte gör något åt läget? När jag kommer tillbaka (för jag ska tillbaka till arbetslivet, det har jag bestämt!) då är det min arbetsgivare som kommer att få ”gilla läget”. Det är då en sak som är säker!! När jag väl är frisk ska jag i alla fall inte jobba mig till att bli sjuk igen!! Det är det aldrig värt. Under de här 6 åren har det framkommit att jobb och åtaganden bara är en liten liten del av varför hela skiten rasade! De sakerna kan jag inte ändra på. De är så och det har hänt. Men jag kan ändra på hur jag hanterar och tänker på det.

Jag lovar att berätta mer om det framöver. Jag lovar också att skriva mer om hur jag upplevt hur det är att vara deprimerad. Förmodligen imorgon eller så.

Min hjärna vill inte samarbeta! Är för trött! Ber att få återkomma med ett inlägg. Typ imorgon!