Imorgon är det dax för nytt möte med arbetsgivare och försäkringskassa. Eftersom jag åter behövt vara hemma med ångest och energilöshet känner jag oro inför mötet. Just nu kan jag inte jobba alls, ska de ändå försöka tvinga mig att gå upp i tid? För det där med logik det finns inte i FKs regler. Men jag har som tur är min bästa läkare med! Just nu vill jag bara ha mötet överstökat! Mår illa av oro och ångest. Energilösheten är dessutom enorm och bara tanken att gå de 4-500 meterna till min läkare känns övermäktigt!

Ok, har lyckats ta mig till jobbet ett tag och måendet var på väg att vända åt rätt håll. Så fick jag reda på att jag inte får några semesterdagar i år. Jag har varit sjukskriven för länge och mina 25% räcker inte för att kvalificera till några dagar. Men tack! Nu orkar jag verkligen kämpa, nu när jag har att se fram emot jobb året runt:( Jag försöker verkligen kämpa och göra allt rätt, men så kommer knytnävsslag på knytnävsslag i ansiket. Jag behövde verkligen ha den "målbilden", kämpa på så kommer sommaren med ledighet och tid att tanka energi. Det är ju inte så att jag varit på långsemester och vilat upp mig. Jag är och har varit sjuk! Jag kämpar dygnet om, året om. Lite paus från att jobba utöver det är tydligen för mycket begärt. Jag bitter? Nej, inte alls:(

"Glad" alla panikattackers dag ?!
De kommer fan hela tiden. Vet inte hur jag ska orka tackla dem i längden när jag inte orkar i "korten"
Skitliv, skitsjukdom, skit helt enkelt!!

Nu är läget så här: För tillfället sjukskriven heltid. Hoppades på att det skulle räcka med att vara hemma förra och denna veckan. Men måendet har inte förbättrats alls. Haft så mycket ångest och panikattacker. Och dödslängtan. Jag vill verkligen inte mer! Jag är helt slagen.

Fick en ny tid på psyk till en ny läkare då min förra slutat. Hoppades på mirakel. Tyvärr så var läkaren under utbildning till allmänläkare så han kunde inte så mycket. Han var snäll och frågvis. Men jag behöver kunskap. Visst läkare måste få lära sig, men inte på mig hela tiden. Är trött på att vara försökskanin:( Han frågade om han ska vara orolig för mig, jag sa nej!

Det blir så himla bra när Fk inte lyssnar på den som är sjuk *NOT*! Jag sa till dem att jag ville fortsätta arbetsträna inte jobba, men nej det fick jag inte. Jag var bara rädd:( Tro fan jag är rädd! Jag hamnar ju granne med döden när ångesten kommer. Ska man vilja vara där? Även om jag vill dö, så vill jag inte dö. Logik på högsta nivå.

Ångest! Vad fan gör du här igen? Jag har ju sagt att du inte är välkommen i mitt liv och har aldrig varit. Du tar fan död på mig. Jag vill inte mer. UT MED DIG!!!!

Jag vill faktiskt inte leva mer! Ser ingen mening med att jag ska finnas här på jorden. Jag är bara till besvär och kostar pengar känns det som.

Hittar inga glädjeämnen förutom mina barn. Dem träffar jag kanske 4 ggr om året. De har sina liv och det är som det ska!

Jag som var en bokslukare har inte läst många sidor sen jag blev sjuk. Scrapbookingen lockar inte längre. Tecka, jag orkar rita ett öga visserligen väldigt ingående men sen finns ingen energi och ingen lust. Vill inte träffa vänner, orkar inte låtsas ( jag vet att jag inte måste men gör det ändå). Mina käkar är stenhårda, biter ihop för att inte visa hur jag mår. Jag skulle mycket väl kunna säga på jobbets fikastund att jag inte vill leva mer. Men de andra blir så obekväma så jag spänner mina käkar och håller flabben!

Det närmsta döden jag kan komma utan att dö är att sova, så det gör jag så mycket jag bara kan. LEVANDE DÖD helt enkelt:(

Brukar få allergiskreaktion av klyschor och käcka tillrop á la Paulo Coelo, men den här texten var verkligen tankeväckande!!



Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.

Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.

Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.

Det krävs styrka för att var helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.

Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att var annorlunda.

Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.

Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.

Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för dem.

Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.

Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.

Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva.

Texten är hämtad ur Det är aldrig kört! Samlingsvolym, av Kristina Reftel