Då, 2007, hade vi fortfarande kvar vår stuga som låg ganska ensamt i en by. Allt jag ville var att vara ensam där, utan att behöva låtsas ”allt är bra leken”.

Jag pratade med min bästa läkare och mot honom var jag hela tiden ärlig! Han visste att jag hade konstanta självmordstankar. Han fick mig att lova att om jag kände att tankarna på döden gick mer mot handling så skulle jag söka Psykakut. Och visst kunde jag lova men jag kunde inte lova att det löftet var så mycket värt när jag väl är där. Vilket jag också sa till honom. Men han påstod att intellektet inte påverkades av depressionen och har man lovat så finns det i bakhuvudet.

Dessutom fick en vän mig till att lova att inte stanna i stugan själv även om jag desperat ville det! Jag ville vara själv med mina äckliga tankar, Ångest Oro Mardrömmar o allt annat som förpestade livet. Ett levande helvete. Orkade inte spela ”Jag mår bra spelet”. Orkade inte ens tänka tanken att leva med detta äckliga patetiska fetto till människa. Är jag verkligen värd att leva och orkar jag leva med den äckliga människan? Den meningen snurrade och snurrade i huvudet hela tiden!

I den här vevan fick jag en remiss till en privat psykiatriskmottagning i stan. Min bästa läkare tyckte att nu måste något göras! Efter att ha bytt antidepressiva och tiden gått utan att något hänt. Som han själv sa, så är han allmänläkare och jag borde träffa en specialist. Jag ville ju också att något skulle hända! Men jag vägrade släppa kontakten med min bästa läkare och han lovade att vi skulle ha samma kontakt som innan.

Jag fick en psykiater på det nya stället. Överläkare i Psykiatri på Halmstad lasarett, som även frilansade. Och det märktes! Han var jätteduktig, men förvirrad och stressad. Kände ändå att jag kunde prata med honom. Jag bad om att jag även skulle få en samtalskontakt, vilket jag förmodligen skulle kunna få om ett antal månader. Suck, att allt ska ta sådan tid. Jag behövde ju prata med någon NU!! Tur min bästa läkare fanns men han hade ju andra patienter än mig. Ny läkare, nya ideér. Så nu var det dags för medicinbyte igen. Och nu skulle det testas mer än en sort åt gången. Medicin, medicin, medicin......Jag gjorde ju allt för att bli bra och petade i mig det som de sa åt mig att göra. Magen tyckte inte att det var en lika bra idé, den protesterade hej vilt. Så då fick jag medicin för det med!!

Kände att mina lugnande tabletter inte var nog. Hjärnan började mer och mer tycka att döden var en särdeles bra idé! Jag kunde ju inte peta i mig Stesolid hela tiden, så jag tog upp en ovana jag varit utan i 11 år = Rökning! Ciggen fungerade faktiskt som lite lugnande och jag kunde gå iväg och vara i fred genom att säga att jag skulle gå och röka. Kunde gå iväg på timslånga promenader då jag satte mig och rökte lite då och då (väldigt ofta) och planerade hur bästa sättet för mig var att försvinna från jordens yta. För jag ville verkligen inte leva mer, inte existera, inte vara i vägen, inte vara någons hinder till ett bra liv och lycka. Jag var bara som ett stenblock som tyngde ner allt och alla! Så min hjärna skrek till mig: DÖ DITT ÄCKEL! OCH DET FORT SOM FAN!!

Det kunde gå dagar där delar av dagarna var hyfsat ok, men för det mesta var det total svart. Dagboken hjälpte mig lite att få vända och vrida på tankarna. Kände inte att det fanns någon att prata med direkt, förutom min fantastiska läkare, men honom kunde jag ju inte ringa till hela tiden. Mot slutet av september kunde jag inte skriva heller. Fick ingen ro i kroppen. Dessutom kunde jag inte sova på nätterna mer 2-3 timmar. Dagarna var grubbliga och deppiga. Jag “flyktsov” på dagen för att komma undan de jobbiga tankarna. Försökte låta bli, för jag tänkte att det var därför jag hade problem med nattsömnen. Men det gjorde ingen skillnad, så jag forsatte med min flykt på dagarna. 2 timmars grubbelfria timmar!

Utdrag ur dagbok:”Sovit middag nästan varje dag för att slippa tänka. Haft lite av de där försvinnatankarna. Panka är vi också. Känns som om min tillvaro i familjen pajar allt. Jag drar ner alla, ekonomin suger....”

Min fantastiska läkare ringde mig varje fredag. Att han ringde på fredagar var bra. För då klarade jag helgen lättare, då jag visste att jag inte kunde få tag i honom!

Jag blev bara tröttare och tröttare. I september fick jag för första gången känna på sömnlöshet. Trots sömntabletter sov jag 2-3 timmar. Jag fick byta antidepressiva då de jag fick i juni inte haft någon effekt. Jag ville att de skulle hjölpa mig. Kände mig otålig och ville bli av med sjukdomen från helvetet. OM JAG HADE VETAT DÅ, VAD SOM KOMMA SKULLE!

Utdrag ur dagboken “Jag vill bli pigg, glad, social, orka arbeta och allt det där andra man borde orka. Vad är det annars för mening med livet? Ligga på sängen och deppa? Är det livet? Tror knappast det är meningen......”

Ända sedan början hade jag haft destruktiva tankar och helgerna var värst. Förmodligen för att alla var hemma. Jag hade ingenstans att ta vägen kändes det som.

Utdrag ur dagbok “Helgen har varit sådär . Lördagen var riktigt jobbig. Tänkte en massa på att försvinna från jordens yta. Inte egentligen att dö, utan bara försvinna. Bort från alla jobbiga tankar.”

När min semester kom skulle jag och en kompis åka på en Sverige-tågluff. Det gick bra och jag mådde hyfsat ok. Vi hade roligt och besökte några av hennes släktingar. Vi var i Stockholm, Örnsköldsvik, Umeå m.m Och jag tyckte allt gick bra och att jag var hyfsat social. Jag var säker på att det skulle gå bra att börja jobba igen.

Första dagen på jobbet kändes ganska ok. Det var bara elevvård, rektorer och administration som hade börjat jobba. Det jobbigaste var alla frågor och alla kramar, hatar kramar (varför ska man hålla på att krama alla, räcker väl med de närmsta?).

Dagen efter skulle vi vara på föreläsningar. Och då var även lärarna tillbaka. Jag försökte hålla mig lite undan för att slippa alltför många frågor och kramar. Det var i en gigantisk sal och de flesta inom utbildningsförvaltningen var där. Efter ett par timmar började domningarna och ångesten med panikattack komma tillbaka och jag började känna panik inför att vara på min arbetsplats och jobba. Men eftersom jag alltid fått höra att man ska jobba och göra rätt för sig, så var det bara att kämpa på. Så med Luther på axeln fortsatte jag jobba så gott jag kunde med panik och kramp i hjärtat.

Utdrag ur dagbok 14/8-07 " Skit också! Varför kan jag inte bara uppskatta det jag har?Det känns som om jag inte hör hemma här!"

Tredje dagen kändes helt ok på morgonen och jag tänkte att det här ska nog gå bra ändå. Men på bussen in till jobbet förändrades allt. Jag hyperventilerade, fick ångest, illamående och var på väg att börja gråta. Fick panik! Vad fan gör jag nu?

Jag var tvungen att ringa till vårdcentralen för att be att min läkare skulle ringa upp mig.

Den sommaren (2007) hade jag fått ok från min chef att gå en sommarkurs på Högskolan Kristianstad. Jag såg framemot att gå den kursen väldigt mycket, att öka mina kunskaper och utveckla mig själv! Den verkade jätteintressant och kul! Men i det tillståndet jag var i så var omöjligt att ta mig dit. Jag bara grät och grät. Vet inte vilken knapp läkaren tryckt på, men känslorna bara byggdes upp och byggdes upp. Det som inte fick plats vällde ut i form av tårar. Trodde inte det var möjligt att gråta så mycket.

Jag var tvungen att ringa läkaren och prata med honom. Pratade länge med honom och han var verkligen bra att prata med. Hur han hörde vad jag sa är en gåta för mig!? Att prata och gråta samtidigt är ingen bra kombination. Det blev så att han sjukskrev mig fram till semestern, 5 veckor.

Jag fick en tid till hjärnröntgen ganska snabbt. Det var lite läskigt. En okänd värld och oro för vad som kunde upptäckas. Tänk om det var något i hjärnan som orsakade domningarna ändå? En sån lättnad det var när beskedet kom att allt var normalt! Där fanns en hjärna i alla fall!

Jag försökte vila så mycket jag bara kunde under sjukskrivningen. Men, jag är den jag är och vila, det visste jag inte hur man gjorde. Men jag gjorde verkligen mitt bästa!! Fram emot semestern kände jag att det här ska nog gå vägen än då. Kanske var det vila och antidepressiva som behövdes?