Det kunde gå dagar där delar av dagarna var hyfsat ok, men för det mesta var det total svart. Dagboken hjälpte mig lite att få vända och vrida på tankarna. Kände inte att det fanns någon att prata med direkt, förutom min fantastiska läkare, men honom kunde jag ju inte ringa till hela tiden. Mot slutet av september kunde jag inte skriva heller. Fick ingen ro i kroppen. Dessutom kunde jag inte sova på nätterna mer 2-3 timmar. Dagarna var grubbliga och deppiga. Jag “flyktsov” på dagen för att komma undan de jobbiga tankarna. Försökte låta bli, för jag tänkte att det var därför jag hade problem med nattsömnen. Men det gjorde ingen skillnad, så jag forsatte med min flykt på dagarna. 2 timmars grubbelfria timmar!

Utdrag ur dagbok:”Sovit middag nästan varje dag för att slippa tänka. Haft lite av de där försvinnatankarna. Panka är vi också. Känns som om min tillvaro i familjen pajar allt. Jag drar ner alla, ekonomin suger....”

Min fantastiska läkare ringde mig varje fredag. Att han ringde på fredagar var bra. För då klarade jag helgen lättare, då jag visste att jag inte kunde få tag i honom!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska flytta. Hjärnan samarbetar inte så allt är en enda röra. Panikattacker. Flyktsömn och icke sömn. Katt som protest/stresskissar lite här och var. Nya lägenheten är större och betydligt mer som ett hem. Handfat på toaletten, bara en så sak. Stor ba...

Livet är inget att ha!

Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen. Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending stor...

Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pe...

Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att de...