När min semester kom skulle jag och en kompis åka på en Sverige-tågluff. Det gick bra och jag mådde hyfsat ok. Vi hade roligt och besökte några av hennes släktingar. Vi var i Stockholm, Örnsköldsvik, Umeå m.m Och jag tyckte allt gick bra och att jag var hyfsat social. Jag var säker på att det skulle gå bra att börja jobba igen.

Första dagen på jobbet kändes ganska ok. Det var bara elevvård, rektorer och administration som hade börjat jobba. Det jobbigaste var alla frågor och alla kramar, hatar kramar (varför ska man hålla på att krama alla, räcker väl med de närmsta?).

Dagen efter skulle vi vara på föreläsningar. Och då var även lärarna tillbaka. Jag försökte hålla mig lite undan för att slippa alltför många frågor och kramar. Det var i en gigantisk sal och de flesta inom utbildningsförvaltningen var där. Efter ett par timmar började domningarna och ångesten med panikattack komma tillbaka och jag började känna panik inför att vara på min arbetsplats och jobba. Men eftersom jag alltid fått höra att man ska jobba och göra rätt för sig, så var det bara att kämpa på. Så med Luther på axeln fortsatte jag jobba så gott jag kunde med panik och kramp i hjärtat.

Utdrag ur dagbok 14/8-07 " Skit också! Varför kan jag inte bara uppskatta det jag har?Det känns som om jag inte hör hemma här!"

Tredje dagen kändes helt ok på morgonen och jag tänkte att det här ska nog gå bra ändå. Men på bussen in till jobbet förändrades allt. Jag hyperventilerade, fick ångest, illamående och var på väg att börja gråta. Fick panik! Vad fan gör jag nu?

Jag var tvungen att ringa till vårdcentralen för att be att min läkare skulle ringa upp mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska flytta. Hjärnan samarbetar inte så allt är en enda röra. Panikattacker. Flyktsömn och icke sömn. Katt som protest/stresskissar lite här och var. Nya lägenheten är större och betydligt mer som ett hem. Handfat på toaletten, bara en så sak. Stor ba...

Livet är inget att ha!

Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen. Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending stor...

Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pe...

Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att de...