Den sommaren (2007) hade jag fått ok från min chef att gå en sommarkurs på Högskolan Kristianstad. Jag såg framemot att gå den kursen väldigt mycket, att öka mina kunskaper och utveckla mig själv! Den verkade jätteintressant och kul! Men i det tillståndet jag var i så var omöjligt att ta mig dit. Jag bara grät och grät. Vet inte vilken knapp läkaren tryckt på, men känslorna bara byggdes upp och byggdes upp. Det som inte fick plats vällde ut i form av tårar. Trodde inte det var möjligt att gråta så mycket.

Jag var tvungen att ringa läkaren och prata med honom. Pratade länge med honom och han var verkligen bra att prata med. Hur han hörde vad jag sa är en gåta för mig!? Att prata och gråta samtidigt är ingen bra kombination. Det blev så att han sjukskrev mig fram till semestern, 5 veckor.

Jag fick en tid till hjärnröntgen ganska snabbt. Det var lite läskigt. En okänd värld och oro för vad som kunde upptäckas. Tänk om det var något i hjärnan som orsakade domningarna ändå? En sån lättnad det var när beskedet kom att allt var normalt! Där fanns en hjärna i alla fall!

Jag försökte vila så mycket jag bara kunde under sjukskrivningen. Men, jag är den jag är och vila, det visste jag inte hur man gjorde. Men jag gjorde verkligen mitt bästa!! Fram emot semestern kände jag att det här ska nog gå vägen än då. Kanske var det vila och antidepressiva som behövdes?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska flytta. Hjärnan samarbetar inte så allt är en enda röra. Panikattacker. Flyktsömn och icke sömn. Katt som protest/stresskissar lite här och var. Nya lägenheten är större och betydligt mer som ett hem. Handfat på toaletten, bara en så sak. Stor ba...

Livet är inget att ha!

Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen. Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending stor...

Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pe...

Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att de...