I onsdags kontaktade jag min nya psykläkare för jag behövde/behöver verkligen hjälp. Min bästa läkare är ledig denna veckan så jag gjorde det jag i princip aldrig gör: Ber om hjälp! Han lovade ringa som igår. Gjorde han det? Icke:( ingen kontakt på något sätt. Så besviken att inte kunna lita på andra när jag ber om hjälp!
Kan inte påstå att det minskat min ångest och mina svarta tankar.

Känner mig så oändligt ensam. Visst jag har mina barn, djur, min sambo, min familj och vänner. Men jag kan inte prata med dem de är för nära på något sätt. Och sen efter man pratat så tittar de på en med "pity eyes" hela tiden.

Åh, vad jag önskar att jag hade någon att prata med just nu. Min hjärna och jag kommunicerar inte så bra. Jag bara sitter rakt upp och ner med tårar som rinner och är så energilös att jag inte ens kan förmå mig att torka bort dem.

Ångesten river, klöser och gör sönder mig! Har försökt vara uppe och göra lite saker men det går inte. Ångesten tar över. Så nu har jag lagt mig med planen att sova. Sova tills jag dör helst, men så kommer det ju inte bli. Men, snälla jävla LIVSHELVETE, kan jag få sova ett dygn i alla fall?

Min bästa läkare har semester nästa vecka! PANIK! Jag unnar honom verkligen ledigt men ur ett egotrippat synsätt blir det ett helvete att veta att jag inte kan få tag i honom om jag behöver. Han är min livlina, min fyr i mörkret!

Hej ditt äckel! Hur fan kan du stå ut med att leva, så fet och värdelös du är? Ditt patetiska värdelösa elände. Du borde skämmas som ens finns till! Titta på dig: fet, äcklig, kass, menlös, värdelös, usel, av noll och intet värde, tråkig, ful, oanvändbar, till besvär, vidrig, motbjudande, parasit, pluffsig, frånstötande, vidrig, ynklig, misslyckad. Så bara dö med dig ditt äckel, ingen vill i alla fall att du ska leva. DÖ DÖ DÖ
Ja, jag kan hålla på i evigheter! Min hjärna bara mal på och mal på. Dygnet runt, aldrig tyst och stilla.

Vet inte vad jag ska skriva. Allt är så kluvet just nu. Har massor av känslor och tankar som borde ut, men jag kan inte formulera det i ord. Känner mig så ensam men orkar inte träffa någon. Igår sa jag ett enda ord och det var hej. Mer har jag inte yttrat. Har kanske ingen röst längre, vem vet? Skitsamma i så fall. Vem ska jag prata med? De jag inte orkar träffa?
Tiden känns oändlig. Oändligt med ångest och smärta. Önskar mig ingen tid alls. Stanna världen jag vill hoppa av!

Helvetet på jorden! Det känns som om det går åt helt fel håll. Hjärnan samarbetar inte alls. Den försöker bara komma på alternativ, istället för att skära, att skada mig själv. Två gånger i helgen har jag verkligen velat förbereda att ta slut på mitt elände. Men blivit störd båda gångerna. När jag sovit och vaknar skriker hela kroppen Nej, Nej, Nej! Vill verkligen inte vakna.

I fredags hade jag dessutom världens mest konstiga samtal med min nya läkare på psyk, det sämsta telefonsamtalet med en läkare någonsin! Min nya läkare på psyk. Han är extremt dålig för mig. Han verkar helt yr. Massa saker jag redan gjort föreslog han att jag skulle prova. Som forskningsprojekt och dagpsykiatri. Goddag yxskaft! Han frågade också om jag mådde lika som jag gjorde i måndags. När jag då sa sämre svarade han bara: Jaha.
Alltså jag hade fått lika mycket ut av det samtalet som om jag pratat med grannen.

Just nu vill jag bara få ett slut på allt! Orkar inte med det här:(