Idag är en hemsk dag. Jag vet inte var jag ska bli av. Oro och ångest är en jävligt dålig kombo. De är inte bra var för sig heller iofs. Det gör så ont att hata sig så själv så jävla mycket som jag gör. Bara tanken på att jag är jag gör att jag vill spy, sprängas i bitar, upplösas och försvinna. Vill fan inte mer!!
Nu ska jag försöka sova o jag hoppas verkligen att jag aldrig vaknar mer!

Har sån jävla livsångest just nu. De senaste dagarna har jag sovit så mycket jag bara kan pga att jag har sån ångest över att leva. Vill inte!!! Dessutom har jag haft några dagar med huvudvärk från helvetet. Som också ger rinnande ögon och det känns som om någon kört en ispik i ena ögat. Vänster öga, alltid vänster öga och huvudvärk på vänster sida.

Min bästa läkare har semester och jag har slut på ångestdämpande. Dessutom skulle jag behöva hans lugnande röst. Jag längtar efter att han kommer tillbaka! Måste få prata med honom då. Känns som om det bara är han som förstår.

Just nu händer en massa som jag inte riktigt kan bearbeta. Fk har bytt min sjukpenning till sjukersättning. Jag kommer att sägas upp från jobbet, vilket tydligen är standard när man får sjukersättning. Idag var jag på Psyk och träffade min läkare och en psykolog. De anser att de inte kan göra mer för att hjälpa mig så de remitterar tillbaka mig till min läkare på VC. En jävla tur att han är bäst men ändå. Det känns som om jag fått en stor jäkla stämpel med ordet "värdelös" i pannan. Mycket frågor snurrar i skallen. Kommer jag fixa ekonomin på sjukersättningen? Kommer jag någonsin få en meningsfull vardag? Om till och med psyk har gett upp, varför ska jag då kämpa? Finns det något att kämpa för? Och varför?

Jag kommer att skriva mer när jag landat. Allt det här har liksom hänt på några dagar. Jag måste försöka reda ut allt trassel först!

Tänker hela tiden att jag vill och behöver skriva av mig men det kommer inte ut. Det är så packat med ångest och känslor inom mig så det är stopp!

Jag vill inte mer, jag orkar inte mer. Hur mycket ångest, gråt, panik och allt annat skit denna sjukdom från helvetet kommer med orkar man? Jag är helt slut. Både energimässigt och av min ständigt surrande hjärna.
Jag vill faktiskt inte mer. Jag orkar inte. Vill bara försvinna. Dit där ingen ångest finns, dit där allt inte är svart, dit där paniken inte ständigt är en följeslagare........

Tjahapp så är jag där igen. Nere i det mörka hålet. Hann inte stoppa innan jag åkte ner. Och det är som en film som spelas upp om och om igen. I repris 7 år. Same shit different day!

Sover uselt eller inte alls. Huvudet maler och maler. Självmordstankarna är tillbaka. Jag är ensam som jag vill men på något sätt är det jobbigt att vara helt och hållet ensam. Allt ansvar ligger på mig nu. Utan minsta möjlighet till hjälp.

Har pratat med min bästa läkare och det är skönt att ha honom men det finns inte mycket han kan göra mer än att bara lyssna och komma med kloka ord.

Pratade med Fk igår och handläggaren där sa att separationen inte har med jobbet att göra. Eh, nej men jag har och eftersom separationen i allra högsta grad gäller mig och påverkar mig så har det ju automatiskt med jobbet att göra. Dessutom har detta fallet ner i slukhålet inte med separationen att göra. Det är ju inte direkt första gången jag hamnar här! Klart att den inte underlättar, klart den finns med i ältandet, men till största delen är det allt det där som det varit hela tiden.

Hörru livet! Jag är jävligt trött på alla käftsmällar du ger mig hela tiden! Lägg av med det! Dra åt helvete! Pallar inte mer!

Hur lever man? Många säger att ingen har sagt att livet är rättvist. Men är det någon som har sagt att det ska vara orättvist då? Jag förstår att ingen kan fixa ett gott liv åt mig men när ångesten rider en hela tiden, hur ska jag då fixa ett gott liv till mig själv?

Står och tittar ut genom fönstret, solen skiner och många är ute och går. De ser ut att ha ett gott liv, men vad vet jag om det egentligen? Men de ser i alla fall ut att veta hur man lever. För det vet inte jag!!!