En sekund i taget och så småningom måste det bli måndag! Min läkare kan inte göra underverk, eller jo det kan han. Han är som stesolid i mänskligform! Hans röst och klokhet lugnar mig något enormt!!
Rakbladsjävlarna vann idag igen:(

Mitt mål: överleva så gott jag kan utan att ska mig till på måndag.
Vad händer på måndag? Jo, min bästa läkare är tillbaka efter semestern. Min livboj, min fyr i mörkret.
Jag längtar förmodligen mer att han kommer tillbaka än vad han själv gör. Alla vill väl ha längre semester. Men för mig är det en räddning, att veta att han kommer tillbaka!

Trodde verkligen att jag mådde bättre, har ändå kännts lite lättare någon dag. Trött så fort jag gör något, ja, men inte lika mycket ångest. Svårt och sova, somnade vid 04 i natt och vaknade 07. Men så har jag det, antingen sover jag för mycket eller för lite.

Så jag bestämde mig för att gå och handla lite ritmaterial. Försöker mig på att rita porträtt. Blir bättre och bättre tycker jag. Så jag kände att jag behövde lite skuggningspennor och annat. Att rita distraherar helvetestankarna lite, så det har blivit något av en ritual att teckna lite innan jag försöker sova.

Det gick bra att gå ute, till jag var nära Pandurohobby. Där bara "smällde det till"! Ångest, hyperventilerar, bankande hjärta, hjärna som snurrar, svetten som rinner. Fan!!!! Hur jag kom har jag ingen aning om!?

Hade egentligen skriva om ett förträngt minne som kom fram under min terapi eller någon av de två gånger jag legat inlagd. Men jag orkar inte. Sömnbrist och panikattack räckte och blev över för i dag!

Livet suger just nu. Har inte ens tagit mig ur sängen de senaste dagarna. Allt bara snurrar och maler. Ångesten är fruktansvärd. Tänker att det bästa är om jag försvinner från jordens yta. Jag är bara till problem för andra och mig själv. Har inte fixat att gå på min älskade Skapandegrupp de senaste gångerna. Det har aldrig hänt innan. Skapandegruppen brukar vara ett andningshål, ett ställe där jag kan få lite lite energipåfyllnad.

Jag har panik över att min bästa läkare har semester. Min kontaktperson på dagpsyk känner jag inte, fick byta precis innan semestern så jag hann inte träffa henne.Min andra läkare har semester. Finns ingen livboj! Men jag mår så kasst att jag kontaktade min psykolog idag. Jag gillar inte ens honom (men har gått hos honom länge, typ 2 år, så han känner mig litegrann i alla fall). Men jag behövde veta att det finns någon där. Där ute i den riktiga världen. Den som jag inte känner att jag tillhör!

Ångest och panikattacker har färgat denna dag! Och som vanligt vet jag inte varför. Det enda jag vet är att jag är helt slut!

December/Januari 2007/2008

Det blev mer och mer viktigt för mig att prata med min bästa läkare. Han var/är som Stesolid i människoform. Han kan lugna mig, få mig att resonera någorlunda logiskt och han har en förmåga att förklara för mig det som andra sagt (hur han tolkar och ser på det hela). Dessutom visste/vet jag att han alltid är på min sida. Så han fortsatte ringa mig på fredagar. En gång på alla dessa år har han glömt. Och den helgen blev inte rolig.

Jag fick gå till en psykologkandidat i väntan på att en psykolog skulle få tider lediga. Kandidat i all ära, men det är ju inte ”the real deal”. Samtidigt var det väldigt väldigt skönt att få prata av mig även om det kändes ovant att prata om mig själv. Hjärnan sa” Vad håller du på med? Prata om dig själv? Det är andra som är viktiga, du ska hjälpa dem fixa, hjälpa dem nå sina mål. Se till så att barnen är lyckliga!”

Oron över ekonomin var (och är fortfarande) jobbig! Att acceptera att det går inte att handla på samma sätt som tidigare. Det var inte svårt att dra in på tidningsprenumerationer, kabel-tv etc. Men det var en riktig utmaning för mig att inse att födelsedagar och jular måste se annorlunda ut så länge jag är sjukskriven!

Mammas 60-årsdag (jag var inte där, men det var jobbigt att förklara varför jag inte klarade av att vara med på festen), jul och nyår passerade och jag överlevde.

Jag kände att jag föll längre och längre ner i ”bottenlösa brunnen”. Jag försökte ta mig upp, men någon jävel klippte av repet hela tiden. Panikattacker blev fler och fler. Vågade mig in på Ica och fick jordens attack! Den värsta någonsin! Det högg i bröstet så att jag inte kunde andas alls, det snurrade i huvudet och jag svettades floder. Det till och med rann svett från ljumskarna. Den attacken satt i så länge som dagen efter också :(

Jag grubblade mycket. Att min sjukskrivning var på väg att gå ut var oerhört jobbig. Jag var inte alls redo att gå tillbaka. Långt ifrån redo. Jag hade ingen energi, ingen ork. Kände mig som en urvriden trasa. Kunde sitta/ligga framför diskmaskinen, försökandes samla energi för att åtminstonde plocka ur 1 glas. Så kunde jag kanske ta ett till dagen efter.

I januari fick jag börja gå hos en psykolog. Vi krockade i början, hade svårt att förstå varandra. Men vi pratade om det och det blev riktigt bra. Båda mina läkare var överens om att jag absolut inte FICK gå tillbaka till jobbet i nuläget. Jag skulle bara bli ännu sämre.

Utdrag ur dagbok: Jag känner mig så svag och misslyckad. Varför orkar inte jag jobba, umgås med människor, gå på stan etc? Känns som om jag är en patetisk ynklig varelse som inte har någon plats här på jorden. Vill inte känna så, men hur får man bort dessa usla tankar?”