December/Januari 2007/2008

Det blev mer och mer viktigt för mig att prata med min bästa läkare. Han var/är som Stesolid i människoform. Han kan lugna mig, få mig att resonera någorlunda logiskt och han har en förmåga att förklara för mig det som andra sagt (hur han tolkar och ser på det hela). Dessutom visste/vet jag att han alltid är på min sida. Så han fortsatte ringa mig på fredagar. En gång på alla dessa år har han glömt. Och den helgen blev inte rolig.

Jag fick gå till en psykologkandidat i väntan på att en psykolog skulle få tider lediga. Kandidat i all ära, men det är ju inte ”the real deal”. Samtidigt var det väldigt väldigt skönt att få prata av mig även om det kändes ovant att prata om mig själv. Hjärnan sa” Vad håller du på med? Prata om dig själv? Det är andra som är viktiga, du ska hjälpa dem fixa, hjälpa dem nå sina mål. Se till så att barnen är lyckliga!”

Oron över ekonomin var (och är fortfarande) jobbig! Att acceptera att det går inte att handla på samma sätt som tidigare. Det var inte svårt att dra in på tidningsprenumerationer, kabel-tv etc. Men det var en riktig utmaning för mig att inse att födelsedagar och jular måste se annorlunda ut så länge jag är sjukskriven!

Mammas 60-årsdag (jag var inte där, men det var jobbigt att förklara varför jag inte klarade av att vara med på festen), jul och nyår passerade och jag överlevde.

Jag kände att jag föll längre och längre ner i ”bottenlösa brunnen”. Jag försökte ta mig upp, men någon jävel klippte av repet hela tiden. Panikattacker blev fler och fler. Vågade mig in på Ica och fick jordens attack! Den värsta någonsin! Det högg i bröstet så att jag inte kunde andas alls, det snurrade i huvudet och jag svettades floder. Det till och med rann svett från ljumskarna. Den attacken satt i så länge som dagen efter också :(

Jag grubblade mycket. Att min sjukskrivning var på väg att gå ut var oerhört jobbig. Jag var inte alls redo att gå tillbaka. Långt ifrån redo. Jag hade ingen energi, ingen ork. Kände mig som en urvriden trasa. Kunde sitta/ligga framför diskmaskinen, försökandes samla energi för att åtminstonde plocka ur 1 glas. Så kunde jag kanske ta ett till dagen efter.

I januari fick jag börja gå hos en psykolog. Vi krockade i början, hade svårt att förstå varandra. Men vi pratade om det och det blev riktigt bra. Båda mina läkare var överens om att jag absolut inte FICK gå tillbaka till jobbet i nuläget. Jag skulle bara bli ännu sämre.

Utdrag ur dagbok: Jag känner mig så svag och misslyckad. Varför orkar inte jag jobba, umgås med människor, gå på stan etc? Känns som om jag är en patetisk ynklig varelse som inte har någon plats här på jorden. Vill inte känna så, men hur får man bort dessa usla tankar?”