Då, 2007, hade vi fortfarande kvar vår stuga som låg ganska ensamt i en by. Allt jag ville var att vara ensam där, utan att behöva låtsas ”allt är bra leken”.

Jag pratade med min bästa läkare och mot honom var jag hela tiden ärlig! Han visste att jag hade konstanta självmordstankar. Han fick mig att lova att om jag kände att tankarna på döden gick mer mot handling så skulle jag söka Psykakut. Och visst kunde jag lova men jag kunde inte lova att det löftet var så mycket värt när jag väl är där. Vilket jag också sa till honom. Men han påstod att intellektet inte påverkades av depressionen och har man lovat så finns det i bakhuvudet.

Dessutom fick en vän mig till att lova att inte stanna i stugan själv även om jag desperat ville det! Jag ville vara själv med mina äckliga tankar, Ångest Oro Mardrömmar o allt annat som förpestade livet. Ett levande helvete. Orkade inte spela ”Jag mår bra spelet”. Orkade inte ens tänka tanken att leva med detta äckliga patetiska fetto till människa. Är jag verkligen värd att leva och orkar jag leva med den äckliga människan? Den meningen snurrade och snurrade i huvudet hela tiden!

I den här vevan fick jag en remiss till en privat psykiatriskmottagning i stan. Min bästa läkare tyckte att nu måste något göras! Efter att ha bytt antidepressiva och tiden gått utan att något hänt. Som han själv sa, så är han allmänläkare och jag borde träffa en specialist. Jag ville ju också att något skulle hända! Men jag vägrade släppa kontakten med min bästa läkare och han lovade att vi skulle ha samma kontakt som innan.

Jag fick en psykiater på det nya stället. Överläkare i Psykiatri på Halmstad lasarett, som även frilansade. Och det märktes! Han var jätteduktig, men förvirrad och stressad. Kände ändå att jag kunde prata med honom. Jag bad om att jag även skulle få en samtalskontakt, vilket jag förmodligen skulle kunna få om ett antal månader. Suck, att allt ska ta sådan tid. Jag behövde ju prata med någon NU!! Tur min bästa läkare fanns men han hade ju andra patienter än mig. Ny läkare, nya ideér. Så nu var det dags för medicinbyte igen. Och nu skulle det testas mer än en sort åt gången. Medicin, medicin, medicin......Jag gjorde ju allt för att bli bra och petade i mig det som de sa åt mig att göra. Magen tyckte inte att det var en lika bra idé, den protesterade hej vilt. Så då fick jag medicin för det med!!

Kände att mina lugnande tabletter inte var nog. Hjärnan började mer och mer tycka att döden var en särdeles bra idé! Jag kunde ju inte peta i mig Stesolid hela tiden, så jag tog upp en ovana jag varit utan i 11 år = Rökning! Ciggen fungerade faktiskt som lite lugnande och jag kunde gå iväg och vara i fred genom att säga att jag skulle gå och röka. Kunde gå iväg på timslånga promenader då jag satte mig och rökte lite då och då (väldigt ofta) och planerade hur bästa sättet för mig var att försvinna från jordens yta. För jag ville verkligen inte leva mer, inte existera, inte vara i vägen, inte vara någons hinder till ett bra liv och lycka. Jag var bara som ett stenblock som tyngde ner allt och alla! Så min hjärna skrek till mig: DÖ DITT ÄCKEL! OCH DET FORT SOM FAN!!

Jag var ofta tvungen att ta lugnande tabletter på dagarna, för att överhuvudtaget få lite lite ro och fungera på så sätt att jag inte bara gick runder i lägenheten, eller satt i ett hörn. Men jag hade ändå i minnet att inte ta lugnande tabletter för ofta. Ville inte bli beroende. Men när ångesten sätter in så finns det inga kloka val. Då är det ta en lugnande tablett eller hoppa från taket.

Utdrag ur dagbok:”Mayday Mayday! Ms Pernilla is sinking! Nu är jag verkligen under isen. Går det att komma längre ner, utan att utplåna sig själv? Tankarna som virvlar runt i huvudet är bara elaka och dumma. Jag vill inte mer! Orkar inte mer! Vad är det för mening med detta livet? Gå omkring som en zombie. Fattar inte att jag mår som jag mår. Jag har ju allt som är viktigt: En familj jag älskar och som älskar mig. En hund jag älskar och som älskar mig. Några nära underbara vänner, de underbaraste man kan tänka sig. Två bra läkare, den ena är iofs bättre än den andra men det har mer med att göra med vår personkemi och att jag känner mig trygg med honom. Litar 100% på att han bara gör det som är det bästa för mig. Jag har ett hem, möbler, jobb och mat för dagen. Men ändå ser jag inget meningsfullt med livet. Jag är bara meningslös och i vägen för andra lyckliga liv!”

Jag drömde fruktansvärda mardrömmar de få timmar jag lyckades sova. Jag hade/har två återkommande drömmar. Under de här 6 åren som har gått sen jag blev sjuk så har dessa drömmar varit det jag drömt. Ibland flera veckor på rad, ibland enstaka nätter.

Dröm nr 1: Jag sitter i koncentrationsläger. Gör allt för att överleva. Gömmer mig, tar jobb som är så viktiga för nazizterna att man inte ska bli dödad. Runt omkring mig dör människor. Jag kämpar för att rädda alla jag kan. Försöker hjälpa dem att fly. Hjälpa dem att gömma sig. Försöker stjäla mat så att de ska få någon energi. De är mina vänner, och jag kan inte rädda dem!

Dröm nr 2: Mina föräldrar har en Finlandsfärja. En helg säger de att alla måste iväg på en konferens, så jag får sköta hela färjan själv. Pappa säger: Men det är ju inga problem för dig som är så duktig och handlingskraftig. Du fixar allt, inga problem! Och jag springer och springer, från den ena sysslan till den andra. Jag fixar med hytterna, lagar mat, serverar, blandar drinkar, städar etc.

När jag sen vaknar är jag helt slut. Det är precis som om jag inte sovit alls, inte ens de 2-3 timmarna jag lyckats sova. Jag har jobbat precis hela natten. Eftersom min energi är = 0 pga depressionen och drömmarna tar ännu mer energi (som inte finns). Jag lever i en dvala. Kan ingenting, orkar ingenting. Det tar enormt på krafterna att bara existera.

Jag ville fly från alltihop, krypa ur mitt skinn och bara upplösas och försvinna.

Utdrag ur dagbok:”Jag vet att många bryr sig om mig men ändå känner jag mig helt ensam på jorden. Jag vill ha någon att prata med! Någon som inte blandar in personliga känslor och tyckande. Hur länge orkar man må såhär?”

Jag ältade och ältade. Hur länge ska man orka? Jag grät och grät. Tyckte att det var jävligt orättvist att jag skulle må så här på grund av att jag varit stark och fixat för alla andra. Alltid satt andra före mig själv. Varit så “snäll” så “snäll” mot alla, utom mig själv. Kvittade vad det var så: Pernilla fixar. Pernilla gör det för hon gör det så snabbt och lätt. Men det gör Pernilla för hon tycker det är roligt(köpa presenter och julklappar till ALLA, jävligt kul). Vi frågar Pernilla, hon gör det för hon är så snäll. Sån tur vi har Pernilla här på jobbet, hon gör allt så snabbt och lätt. Men det behöver inte vi komma ihåg, det gör Pernilla.

Om man hade frågat andra hur det skulle beskriva mig, så hade i princip all sagt snäll. Snäll! Vad fan är det? Är det ens en egenskap som är bra att ha? Jo, till viss del. Men inte till den milda grad att det utplånar en själv. Jag visste helt enkelt inte hur man sa NEJ. Det fanns inte i min vokabulär!

Utdrag ur dagbok:”Står i fönstret och tittar ut. Är helt förundrad över att folk vill gå till ställen och göra saker. De flesta ser helt nöjda ut med att gå där nere, i stora vida världen. Jag vill inget, orkar inget. Hörde precis på tv någon som sa: ”Du ska vara glad att du kan känna smärta, det är en del av livet.”Men om man bara känner smärta och inget annat. Är det livet då?Vad är det då för menining?

Fick besök av vänner, jättegulligt, men jag orkade inte länge. Jag fick säga nej till några för jag orkade helt enkelt inte. Fick sprida ut dem över veckorna. Två besök i veckan à 1,5 timme på tog musten ur mig. Jag fick böta rejält efter det. Blev mycket sämre efter det och dagarna efter. Som baksmälla * 1000, utan fest och alkohol. Ett av besöken jag aldrig tackade nej, till var av en arbetskamarat som kom nästan varje vecka. Vi jobbade nära varandra på jobbet, men blev inte vänner förrän jag blev sjuk. Hon hjälpte mig verkligen mycket med stöd, lyssna och även en stund att försöka tänka på annat. Så gott det nu gick.

Medicinen jag hade fått hade ingen verkan.Dessutom kände jag av olika biverningar som skakande kropp, framförallt benen. Huvudet, armarna och benen pirrade som om där var sockerdricka under huden. Jag gick ner i vikt på grund av att jag åt så dålig. Visst behövde jag gå ner i vikt, men det kändes inte alls bra att det var på grund av medicinen.

Jag fick dåligt samvete för att jag mådde dåligt. Kändes som om jag drog ner hela familjen i skiten. Dels med mitt mående, att jag stängde in mig, ville bara vara ensam och sen var det det där med ekonomin. Den funkade inte alls. Fick det inte att gå ihop. Funderade på att besöka pantbanken, men det är ju bara en tillfällig lösning. Det kom hela tiden nya utgifter som inte funnits förut, läkarbesök och medicin tex. Kunde det inte räcka med att må skit. Ha ångest och oro, måste man oroa sig för ekonomin också?

(Början på oktober 2007) Utdrag ur dagbok:”Livet känns så himla meningslöst, orkar snart inte mer. Ingen behöver mig, inte ens jag själv behöver mig. Vad ska det vara bra för att finnas här? Jag vill bara gråta och sova bort alltihop. Orkar inte tänka på på att kanske ha det så här 30-50 år. Fy fan! Jag vill inte vara vuxen, jag vill bara göra något oansvarigt och få lite lättnad.”