Är jag tokig? Är jag galen? Smittar jag?

Jag vill genom att prata öppet om psykisk sjukdom hjälpa till att tvätta bort smutsen och skammen. För den finns fortfarande trots att det är år 2013, tro mig! Det är skamligt för många att ha någon i sin omgivning som har en psykisk sjukdom, som är sjuk i själen. För vem vill bli förknippad med en galen, en tokig? För många handlar det kanske om rädsla för hur de ska bemöta den sjuke, kan man göra fel? Tänk om jag säger något som gör att personen blir sämre eller till och med går så långt som självmord. En del är rädda för och känner sig obekväma av att vara i närheten av någon som är psykisk sjuk. Vi vet helt enkelt för lite om psykiska sjukdomar, men vi vet att benbrott det smittar inte! En person som opererat blindtarmen, brutit benet kan man umgås med som vanligt. Men en person som ligger i fosterställning i sängen utan en min eller respons, vad gör man då? Eller ännu värre om personen skriker av ångest och vill krypa ur skinnet. Hur beter man säg då?

Jag förstår att det är skrämmande att se någon vara så apatisk, det gör jag i allra högsta grad. Eller att vara i närheten av någon som har en sån ångestattack att personen skriker ut sin ångest. Det är jävligt skrämmande!! Vad jag inte förstår är den tabu och skam som fortfarande finns kvar. År 2013 ska vi väl veta bättre? Vara bättre upplysta! Ha mer kunskap! Många flyr från den som är sjuk och det är svårt att klandra dem. De tror förmodligen att de måste vara/prata på ett visst sätt mot den som är deprimerad, men det behövs inte. Var som vanligt, prata som vanlig etc. Bara var där! Visa att du du finns. Det räcker länge!! Förmodligen får du ingen som helst respons från den som är deprimerad när det är som värst. Men jag uppskattade/uppskattar verkligen att jag har vänner och familj som finns där. Jag är lyckligt lottad på det sättet att jag har ett stort social nätverk. Trots att jag både med ord, blickar och tystnad bett dem dra år helvete, bett dem låta mig vara ifred. Men de har inte dragit åt helvete, de har hållt sig kvar som klibbiga plåster, som inte går att ta bort! Jag har många jag kan ringa mitt i natten.

För man är väldigt utlämnad kl 4 på natten med en ångest från helvetet!