Just nu är jag väldigt off. Flyktsover väldigt mycket. För att få lite paus i hjärnan, så att den och jag får vila.

Var hos min psykolog igår. Han tyckte det var en bra strategi att sova, så att den lilla energi jag kan uppbåda inte går åt till att kämpa mot att inte skada mig själv.

Nästa vecka har han semester och då är jag utan livboj. Men han har bara en vecka nu och är tillbaka sen igen.

Han tipsade mig om en app: YOUREXTRALIFE som han tyckte jag kunde prova om jag orkade. Det är en slags fotoutmaning där man låser upp nästa steg när man genomfört ett uppdrag. Låter som en grej för mig. Men först energi och inget malande i skallen.

Det verkar inte gå åt rätt håll det här. För ner, ner, ner......... är absolut fel håll! Gårdagen, liksom de flesta dagar nu förtiden gick den lilla energi som finns åt att känna så lite som möjligt. Igår flyktsov jag massor för jag kände ett sånt begär att skära mig! Jag har klarat att inte skada mig själv i exakt 150 dagar och jag uppbådar all den lilla viljestyrka jag har att inte hamna i den härvan igen. Jag har nog med ältande och ångest som det är. Men det är så svårt. Det är som ett sug, ett begär. Det finns något inom mig som säger till mig att skära mig. Att få ett litet tags psykisklindring. Den lilla stunden som kroppen fokuserar på det fysiska istället för det psykiska, är så underbar. Mitt ältande handlar om allt men framförallt om hur värdelös, ful, äcklig, fet, oönskad jag är och behöver straffas. Straffas genom att skära ett rakblad genom skinnet och se blodet rinna. Men är det ett tillräckligt straff?

Livet suger just nu. Har inte ens tagit mig ur sängen de senaste dagarna. Allt bara snurrar och maler. Ångesten är fruktansvärd. Tänker att det bästa är om jag försvinner från jordens yta. Jag är bara till problem för andra och mig själv. Har inte fixat att gå på min älskade Skapandegrupp de senaste gångerna. Det har aldrig hänt innan. Skapandegruppen brukar vara ett andningshål, ett ställe där jag kan få lite lite energipåfyllnad.

Jag har panik över att min bästa läkare har semester. Min kontaktperson på dagpsyk känner jag inte, fick byta precis innan semestern så jag hann inte träffa henne.Min andra läkare har semester. Finns ingen livboj! Men jag mår så kasst att jag kontaktade min psykolog idag. Jag gillar inte ens honom (men har gått hos honom länge, typ 2 år, så han känner mig litegrann i alla fall). Men jag behövde veta att det finns någon där. Där ute i den riktiga världen. Den som jag inte känner att jag tillhör!

Vakna av att gråta. Samla energi 1 dygn för att gå till apoteket. Solglasögon på, inga tårar syns(utom inne på apoteket, funkar inte att ha solglasögon när de ska kolla leg). Vill prata med min bästa läkare men han har semester. Finns ju andra att få tag i, men det hjälper inte. Det hjälper inte att prata med dem! Flyktsömn hägrar. Tröstkakor hägrar. Men framförallt vill jag bara av liten igen, krypa in i ett tryggt hörn och vara i fred!!

Ångest och panikattacker har färgat denna dag! Och som vanligt vet jag inte varför. Det enda jag vet är att jag är helt slut!

Det här inlägget är en mischmasch av fakta och hur jag ser på min sjukdom. Letar du efter vetenskaplig fakta, sök dig då vidare till en sida som har det. Vill du veta hur jag som deprimerad har uppfattat vad som hänt i kroppen, så stanna gärna och läs.

Depressioner är vanligare än vad man tror. Att vi inte tror det är så vanligt kan i min mening bero på att vi inte vill prata om psykisk sjukdom. Bara massa hysch hysch!

Men depressioner kan drabba vem som helst. Alla har någon i sin omgivning som är drabbad. Trots det förstår de flesta inte vad som hänt när depressionen slagit till. För många är psykisk sjukdom, som jag tidigare skrivit, inte något man pratar om. Om man inte vågar prata om det, vågar man då söka hjälp? De flesta söker hjälp för sent. Alldeles för sent. De söker när kroppen skriker av smärta, ångest, allt känns åt helvete och andra konstiga symptom (Som jag). Eller när någon klok person i ens omgivning ser att det inte funkar mer. Därför söker de flesta hjälp för sent.

Jag tror också att ”duktig flicka syndromet”(som naturligvis även kan drabba pojkar) spelar stor roll. Man ska klara och fixa allt, både på jobbet och hemma. Sen lägger man gärna själv på en massa andra uppgifter. Allt från att vara klassförälder till att fixa alla julklappar och presenter. Jag fixade även presenter när någon i vårt ”gäng” fyllde år. Varför gör man så? För min del var det för att jag faktiskt trodde det skulle vara så. Att jag skulle göra så. Har alltid hört att jag är så snäll. Och nu i efterhand inser jag att den här jävla snällheten varat hela mitt liv. Jag har fixat. Tagit hand om lillsyrran, fixat presenter, skrivit hela familjens julkort, gjort andras delar av grupparbete i skolan så att det verkligen skulle bli klart(och smitaren skulle kunna smita utan att det märktes (?)Varför har jag gjort så? Var det för att när det väl rasade, så skulle det ska rasa ordentligt?. Jag tror att gjorde det för att både jag själv och andra förväntade sig att det skulle vara så. PERNILLA FIXAR.

Oftast finns heller ingen förståelse på jobbet, inte på mitt i alla fall. Där ska man bara ”gilla läget”. Det är ett av de värsta uttryck jag vet! Varför ska man gilla läget, varför kan man inte gör något åt läget? När jag kommer tillbaka (för jag ska tillbaka till arbetslivet, det har jag bestämt!) då är det min arbetsgivare som kommer att få ”gilla läget”. Det är då en sak som är säker!! När jag väl är frisk ska jag i alla fall inte jobba mig till att bli sjuk igen!! Det är det aldrig värt. Under de här 6 åren har det framkommit att jobb och åtaganden bara är en liten liten del av varför hela skiten rasade! De sakerna kan jag inte ändra på. De är så och det har hänt. Men jag kan ändra på hur jag hanterar och tänker på det.

Jag lovar att berätta mer om det framöver. Jag lovar också att skriva mer om hur jag upplevt hur det är att vara deprimerad. Förmodligen imorgon eller så.

Skrev ett brev som jag sedan stoppade undan. Har inte läst det efter det. Inte förrän idag när jag plockade fram det igen! Detta är alltså skrivet för typ 5 år sen.

"Hur ska jag ta mig igenom det här? Orkar snart inte mer.Om inte de som ska vara närmst mig fattar, vem ska då fatta? Det tog oerhört hårt när J (min sambo) sa att jag varjävligt ego nu när jag är sjuk. Och jag som är så lite ego jag bara kan när familjen är hemma.

Egentligen vill jag bara sova bort allting. Är det så här vårt förhållande ska ta slut? Vi har tagit oss igenom småbarnsår och annat, men nu när jag mår dåligt så finns inget kvar. Ska jag ge och ge och han bara ta och ta, eller vaddå?

Hoppas att han undrar var jag är i alla fall. Har varit ute flera timmar och tänker inte gå hem på länge än! Jag sitter just nu vid torget och skriver. Skulle vilja prata med någon. Men ingen har tid. Gick till en vän, ingen hemma. Smsade en kompis inget svar. Smsade en annan kompis som skulle iväg med sin dotter, men ringa sen. Det finns fler att kontakta men ingen jag orkar eller vill prata med:("

December/Januari 2007/2008

Det blev mer och mer viktigt för mig att prata med min bästa läkare. Han var/är som Stesolid i människoform. Han kan lugna mig, få mig att resonera någorlunda logiskt och han har en förmåga att förklara för mig det som andra sagt (hur han tolkar och ser på det hela). Dessutom visste/vet jag att han alltid är på min sida. Så han fortsatte ringa mig på fredagar. En gång på alla dessa år har han glömt. Och den helgen blev inte rolig.

Jag fick gå till en psykologkandidat i väntan på att en psykolog skulle få tider lediga. Kandidat i all ära, men det är ju inte ”the real deal”. Samtidigt var det väldigt väldigt skönt att få prata av mig även om det kändes ovant att prata om mig själv. Hjärnan sa” Vad håller du på med? Prata om dig själv? Det är andra som är viktiga, du ska hjälpa dem fixa, hjälpa dem nå sina mål. Se till så att barnen är lyckliga!”

Oron över ekonomin var (och är fortfarande) jobbig! Att acceptera att det går inte att handla på samma sätt som tidigare. Det var inte svårt att dra in på tidningsprenumerationer, kabel-tv etc. Men det var en riktig utmaning för mig att inse att födelsedagar och jular måste se annorlunda ut så länge jag är sjukskriven!

Mammas 60-årsdag (jag var inte där, men det var jobbigt att förklara varför jag inte klarade av att vara med på festen), jul och nyår passerade och jag överlevde.

Jag kände att jag föll längre och längre ner i ”bottenlösa brunnen”. Jag försökte ta mig upp, men någon jävel klippte av repet hela tiden. Panikattacker blev fler och fler. Vågade mig in på Ica och fick jordens attack! Den värsta någonsin! Det högg i bröstet så att jag inte kunde andas alls, det snurrade i huvudet och jag svettades floder. Det till och med rann svett från ljumskarna. Den attacken satt i så länge som dagen efter också :(

Jag grubblade mycket. Att min sjukskrivning var på väg att gå ut var oerhört jobbig. Jag var inte alls redo att gå tillbaka. Långt ifrån redo. Jag hade ingen energi, ingen ork. Kände mig som en urvriden trasa. Kunde sitta/ligga framför diskmaskinen, försökandes samla energi för att åtminstonde plocka ur 1 glas. Så kunde jag kanske ta ett till dagen efter.

I januari fick jag börja gå hos en psykolog. Vi krockade i början, hade svårt att förstå varandra. Men vi pratade om det och det blev riktigt bra. Båda mina läkare var överens om att jag absolut inte FICK gå tillbaka till jobbet i nuläget. Jag skulle bara bli ännu sämre.

Utdrag ur dagbok: Jag känner mig så svag och misslyckad. Varför orkar inte jag jobba, umgås med människor, gå på stan etc? Känns som om jag är en patetisk ynklig varelse som inte har någon plats här på jorden. Vill inte känna så, men hur får man bort dessa usla tankar?”