Känner att jag skulle behöva skriva av mig, men är så oändligt trött. Och om jag ska orka gå och jobba imorgon borde jag försöka sova nu!!! Och jag hoppad på sömn för det behöver jag. Kanske skriver jag om jag inte kan somna, annars blir det imorgon för det måste ut!

Onsdag, min lediga dag. Dagen då jag försöker återhämta mig. Åh, vad jag behöver den dagen. Lugn och ro. Ha, trodde jag! Sambon har bjudit hit en massa människor ikväll. Dessutom tyckte han att jag skulle städa. Men det kan han glömma! Jag tänker inte sätta igång och dammsuga etc

Vi har haft det så dåligt ihop den senaste tiden. Ja, nästan hela den tiden jag varit sjuk. 7 år. Men extra de senaste månaderna. Vi lever två separata liv. Pratar knappt med varandra. Men jag orkar inte ta tag i det och försöka laga det. Det är inte bara i bitar, det är helt krossat. Vi borde förmodligen dela på oss innan vi hatar varandra helt och hållet. Men var fan hittar man den energin? När man inte har energi nog att ta sig igenom en hel dag?

Ska få ny läkare på psyk då den jag har slutar nu. Och det man ska INTE googla sin läkare. Det var inga roliga omdömen hon fått. Hoppas på att det har med personkemi och att hon och jag klickar bättre!

Hur lever man? Många säger att ingen har sagt att livet är rättvist. Men är det någon som har sagt att det ska vara orättvist då? Jag förstår att ingen kan fixa ett gott liv åt mig men när ångesten rider en hela tiden, hur ska jag då fixa ett gott liv till mig själv?

Står och tittar ut genom fönstret, solen skiner och många är ute och går. De ser ut att ha ett gott liv, men vad vet jag om det egentligen? Men de ser i alla fall ut att veta hur man lever. För det vet inte jag!!!

I onsdags kontaktade jag min nya psykläkare för jag behövde/behöver verkligen hjälp. Min bästa läkare är ledig denna veckan så jag gjorde det jag i princip aldrig gör: Ber om hjälp! Han lovade ringa som igår. Gjorde han det? Icke:( ingen kontakt på något sätt. Så besviken att inte kunna lita på andra när jag ber om hjälp!
Kan inte påstå att det minskat min ångest och mina svarta tankar.

Känner mig så oändligt ensam. Visst jag har mina barn, djur, min sambo, min familj och vänner. Men jag kan inte prata med dem de är för nära på något sätt. Och sen efter man pratat så tittar de på en med "pity eyes" hela tiden.

Åh, vad jag önskar att jag hade någon att prata med just nu. Min hjärna och jag kommunicerar inte så bra. Jag bara sitter rakt upp och ner med tårar som rinner och är så energilös att jag inte ens kan förmå mig att torka bort dem.

Ångesten river, klöser och gör sönder mig! Har försökt vara uppe och göra lite saker men det går inte. Ångesten tar över. Så nu har jag lagt mig med planen att sova. Sova tills jag dör helst, men så kommer det ju inte bli. Men, snälla jävla LIVSHELVETE, kan jag få sova ett dygn i alla fall?

Hej ditt äckel! Hur fan kan du stå ut med att leva, så fet och värdelös du är? Ditt patetiska värdelösa elände. Du borde skämmas som ens finns till! Titta på dig: fet, äcklig, kass, menlös, värdelös, usel, av noll och intet värde, tråkig, ful, oanvändbar, till besvär, vidrig, motbjudande, parasit, pluffsig, frånstötande, vidrig, ynklig, misslyckad. Så bara dö med dig ditt äckel, ingen vill i alla fall att du ska leva. DÖ DÖ DÖ
Ja, jag kan hålla på i evigheter! Min hjärna bara mal på och mal på. Dygnet runt, aldrig tyst och stilla.