Direktlänk till inlägg 29 juni 2013
Skrev ett brev som jag sedan stoppade undan. Har inte läst det efter det. Inte förrän idag när jag plockade fram det igen! Detta är alltså skrivet för typ 5 år sen.
"Hur ska jag ta mig igenom det här? Orkar snart inte mer.Om inte de som ska vara närmst mig fattar, vem ska då fatta? Det tog oerhört hårt när J (min sambo) sa att jag varjävligt ego nu när jag är sjuk. Och jag som är så lite ego jag bara kan när familjen är hemma.
Egentligen vill jag bara sova bort allting. Är det så här vårt förhållande ska ta slut? Vi har tagit oss igenom småbarnsår och annat, men nu när jag mår dåligt så finns inget kvar. Ska jag ge och ge och han bara ta och ta, eller vaddå?
Hoppas att han undrar var jag är i alla fall. Har varit ute flera timmar och tänker inte gå hem på länge än! Jag sitter just nu vid torget och skriver. Skulle vilja prata med någon. Men ingen har tid. Gick till en vän, ingen hemma. Smsade en kompis inget svar. Smsade en annan kompis som skulle iväg med sin dotter, men ringa sen. Det finns fler att kontakta men ingen jag orkar eller vill prata med:("
Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen. Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending stor...
Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att de...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 | 21 |
22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 | |||
|