Tjahapp så är jag där igen. Nere i det mörka hålet. Hann inte stoppa innan jag åkte ner. Och det är som en film som spelas upp om och om igen. I repris 7 år. Same shit different day!

Sover uselt eller inte alls. Huvudet maler och maler. Självmordstankarna är tillbaka. Jag är ensam som jag vill men på något sätt är det jobbigt att vara helt och hållet ensam. Allt ansvar ligger på mig nu. Utan minsta möjlighet till hjälp.

Har pratat med min bästa läkare och det är skönt att ha honom men det finns inte mycket han kan göra mer än att bara lyssna och komma med kloka ord.

Pratade med Fk igår och handläggaren där sa att separationen inte har med jobbet att göra. Eh, nej men jag har och eftersom separationen i allra högsta grad gäller mig och påverkar mig så har det ju automatiskt med jobbet att göra. Dessutom har detta fallet ner i slukhålet inte med separationen att göra. Det är ju inte direkt första gången jag hamnar här! Klart att den inte underlättar, klart den finns med i ältandet, men till största delen är det allt det där som det varit hela tiden.

Fortfarande rörigt i huvudet men nu kan jag skriva lite om det. Jag ville inte göra det innan vi pratat med barnen. Vilket vi gjort nu. Det är så att jag och sambon ska separera. Efter 27 år tillsammans. Vi är vänner men det är en stor sorg. Ytterligare en sak som lägger sig ovanpå allt annat. Och ett liv som ska omvärderas. Vi har ju praktiskt taget växt upp ihop!

Och det här med att leta lägenhet. Det kräver mycket energi och kontakter. Energin har jag definitivt inte och det finns inte mycket som jag tycker är tråkigare och jobbigare än flytt, inredning och möblering. Önskar någon kunde göra det åt mig och bara säga. Varsågod här ska du bo.

Åh, vad jag önskar att jag hade en samtalskontakt nu. Det hade verkligen behövts!

Träffade min nya psykiater igår och det första jag fick veta var att hon slutar i Augusti. Jag blir tokig(are) på dessa ständiga byten. Och kön till samtalskontakt är fortfarande lång:(
Suck

Allt är fortfarande rörigt och konstigt. Pendlar mellan uppgivenhet, oro och ångest. Och helvetesdrömmarna är tillbaka:(

Just nu är allt rörigt i mitt huvud. Försöker tänka men allt bara snurrar och jag får inte tag i någon tråd att börja nysta med.

Hörru livet! Jag är jävligt trött på alla käftsmällar du ger mig hela tiden! Lägg av med det! Dra åt helvete! Pallar inte mer!

Klarat två dagars jobb! Jobbar för det mesta med lurar på och det funkar för att stänga ute världen. Hade det inte varit för att det är svårt att se texten på datorskärmen hade jag haft solglasögon också.

Imorgon är det min lediga dag och det behövs, vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft den återhämtningsdagen!? 25% jobb med en återhämtningsdag/vecka är det som funkar ok just nu. Jag tycker att jag kämpar på rätt bra med tanke på att jag varit sjukskriven i nästan 7 år. Och när jag tittade i kalendern så har jag faktiskt jobbat fler dagar än vad jag varit hemma och sjuk denna våren.

Sambon och jag funkar inte alls just nu. Det är skitjobbigt. Han pratar typ inte med mig. Förra veckan tog han ut flera tusen från vårt konto och säger bara att han behövde dem. Och vem som helst kan ju räkna ut att flera tusen från ett konto där en är sjukskriven och en får a-kassepengar är förödande. Gröt är inte gott speciellt länge:( I söndags var han borta när jag vaknade vid 08 och kom inte hem förrän på kvällen. När jag frågade var han varit sa han bara lite varstans:( I kväll har jag försök småprata men han svarar knappt eller inte alls, så jag gav upp. Vi bor i samma lägenhet bara. Det är vad vi har gemensamt just nu. Och jag önskar att jag orkade ta tag i det men jag kämpar för att orka leva. Jag kan ju dessutom bara ta ansvar för vad jag gör. Jag tänker inte sjunka ner till hans fjantiga nivå. Jag tänker vara vuxen! Men hur länge kommer det funka innan det brakar loss ordentligt. Allt hänger på att jag håller mig passiv känns det som.

Önskar faktiskt att jag hade en psykolog nu. Men min slutade ju i höstas och då bestämde han och jag att jag inte skulle ha någon ny och börja om. Men han sa också att om jag ångrade mig så skulle jag säga till så skulle jag få en ny. Vilket jag gjort och fått veta att det är väntetid:(

Nu ska jag försöka få lite sömn och fly från depressionsjäveln.