Vet inte vad jag ska skriva. Allt är så kluvet just nu. Har massor av känslor och tankar som borde ut, men jag kan inte formulera det i ord. Känner mig så ensam men orkar inte träffa någon. Igår sa jag ett enda ord och det var hej. Mer har jag inte yttrat. Har kanske ingen röst längre, vem vet? Skitsamma i så fall. Vem ska jag prata med? De jag inte orkar träffa?
Tiden känns oändlig. Oändligt med ångest och smärta. Önskar mig ingen tid alls. Stanna världen jag vill hoppa av!

Helvetet på jorden! Det känns som om det går åt helt fel håll. Hjärnan samarbetar inte alls. Den försöker bara komma på alternativ, istället för att skära, att skada mig själv. Två gånger i helgen har jag verkligen velat förbereda att ta slut på mitt elände. Men blivit störd båda gångerna. När jag sovit och vaknar skriker hela kroppen Nej, Nej, Nej! Vill verkligen inte vakna.

I fredags hade jag dessutom världens mest konstiga samtal med min nya läkare på psyk, det sämsta telefonsamtalet med en läkare någonsin! Min nya läkare på psyk. Han är extremt dålig för mig. Han verkar helt yr. Massa saker jag redan gjort föreslog han att jag skulle prova. Som forskningsprojekt och dagpsykiatri. Goddag yxskaft! Han frågade också om jag mådde lika som jag gjorde i måndags. När jag då sa sämre svarade han bara: Jaha.
Alltså jag hade fått lika mycket ut av det samtalet som om jag pratat med grannen.

Just nu vill jag bara få ett slut på allt! Orkar inte med det här:(

Hur kan psykisk smärta göra så ont? Jag tar vilken fysisk smärta som helst istället för detta. Det känns som om jag ska gå sönder. Mycket jobbiga tankar, mycket dödstankar. Vet liksom inte var jag ska bli av. Denna psykiska smärta är fan olidlig. Var ska jag bli av, när jag inte kan fly från mig själv och detta helvete?

Döden, döden, döden. Så började Astrid Lindgren och hennes syskon alla sina samtal och så hade de pratat färdigt om det. Jag önskar att jag också kunde nämna döden i en bisats och så var det bra med det.

Men tyvärr, jag lever hand i hand med dödstankar. Så fort jag får en dipp rasar jag ner och hamnar granne med döden. Paradoxalt nog är döden en överlevnadsstrategi. Det som får mig att orka lite till, för det finns alltid den utvägen att ta till för att få ro och lättnad.

Ok, har lyckats ta mig till jobbet ett tag och måendet var på väg att vända åt rätt håll. Så fick jag reda på att jag inte får några semesterdagar i år. Jag har varit sjukskriven för länge och mina 25% räcker inte för att kvalificera till några dagar. Men tack! Nu orkar jag verkligen kämpa, nu när jag har att se fram emot jobb året runt:( Jag försöker verkligen kämpa och göra allt rätt, men så kommer knytnävsslag på knytnävsslag i ansiket. Jag behövde verkligen ha den "målbilden", kämpa på så kommer sommaren med ledighet och tid att tanka energi. Det är ju inte så att jag varit på långsemester och vilat upp mig. Jag är och har varit sjuk! Jag kämpar dygnet om, året om. Lite paus från att jobba utöver det är tydligen för mycket begärt. Jag bitter? Nej, inte alls:(

"Glad" alla panikattackers dag ?!
De kommer fan hela tiden. Vet inte hur jag ska orka tackla dem i längden när jag inte orkar i "korten"
Skitliv, skitsjukdom, skit helt enkelt!!

Nu är läget så här: För tillfället sjukskriven heltid. Hoppades på att det skulle räcka med att vara hemma förra och denna veckan. Men måendet har inte förbättrats alls. Haft så mycket ångest och panikattacker. Och dödslängtan. Jag vill verkligen inte mer! Jag är helt slagen.

Fick en ny tid på psyk till en ny läkare då min förra slutat. Hoppades på mirakel. Tyvärr så var läkaren under utbildning till allmänläkare så han kunde inte så mycket. Han var snäll och frågvis. Men jag behöver kunskap. Visst läkare måste få lära sig, men inte på mig hela tiden. Är trött på att vara försökskanin:( Han frågade om han ska vara orolig för mig, jag sa nej!

Ångest! Vad fan gör du här igen? Jag har ju sagt att du inte är välkommen i mitt liv och har aldrig varit. Du tar fan död på mig. Jag vill inte mer. UT MED DIG!!!!