Hej Ångest! Det var längesen....nej, det var det inte och du är fan inte välkommen.
Försöker rita bort ångesten, se på tv, spela spel på mobilen etc Inget funkar. Jag vill flyktsova men sov så kasst i natt. Jävla skitångest stick iväg, ut med dig!!!!!

Ångestnivån idag är nästan outhärdlig. Det känns som om hjärtat ska hoppa ur bröstet på mig! Igår kväll när jag lagt mig fick jag en enorm panikattack. Vad fan utlöser en panikattack när man ligger själv i en säng? Kommer aldrig bli klok på denna hjärnan. Den lever verkligen sitt eget liv. O den gör det inte bra:(

Ångest, denna ångest som invaderar hela kroppen och själen. När jag bara vill krypa ihop i ett tryggt hörn och bara somna bort från allt. När det knyter sig i kroppen och jag vill krypa ur mitt skinn, men ligger i en hög och inte kan röra mig. När den där lilla saken börjar gnaga och gör ett större och större hål inuti. När jag känner mig rutten inifrån och ut. Ett stort svart ruttet hål av uppgivenhet, värdelöshet och hopplöshet. När jag bara vill skrika rakt ut, hoppa från en skyskrapa så att denna smärta försvinner. När det känns som om det skulle hjälpa att ta ett rakblad och skära djupa hål i min kropp. När den stundens fysiska smärta tar bort en millisekunds psykisk smärta och det är värt det.

Så har jag det just nu!

Är väldigt förundrad över att hjärnan kan hämta sig efter allt den går igenom. Jag har fortfarande stora luckor i mitt minne, men jag klarar av att göra uppgifter i databasen på jobbet. Såklart vill jag ha tillbaka mina minnen från exempelvis mina barns studenter och allt annat som raderats, men att klara av att göra jobbuppgifter är bra för nu.

Minnet har påverkats av depressionen, sömnstörningar, Ect 26 gånger, litiumförgiftning etc.
Jag blev dum i huvudet av min depression och Ect:n såg till att jag blev ännu dummare och dessutom minneslös.

Jag har alltså fått Ect 26 gånger i 2 perioder. 13 stycken varje gång. Första omgången hjälpte en del. Jag kom upp ur depressionen en bit, men sjönk så småningom ner igen. Det var livsräddande den gången, för jag var 1 sekund från döden. Andra omgången snodde bara de få minnen jag hade kvar. Så jag är väldigt kluven till behandlingen. Visst den räddade mitt liv, men det kanske själva inläggningen också hade gjort, även om det tagit längre tid. Att sövas varannan dag är också påfrestande. Tiden däromkring är väldigt zombielik. Men just i de perioderna var jag så dålig att jag inte brydde mig om vad de gjorde med mig. Jag bara lät dem göra det de tyckte var bäst. Så egentligen finns inget att ångra, jag hade inget val.

Så dålig på att skriva. Har fullt upp med att bli starkar och stiga uppåt    . Det går, sakta, men det går! Har varit uppe i norra sverige hos dottern ett tag och det gick över förväntan. Hon och jag bråkade inte en enda gång. Så skönt!

Nytt sjukintyg är på väg och på agendan den närmsta tiden är ett stormöte med fk, min läkare, arbetsgivare. Jag känner att jag trots jojo-måeende så måste jag ut/iväg. Hoppas att de kan hitta något som passar mig!

Öppenpsyk/dagpsyk flyttar nästa vecka så det kommer vara rörigt att hitta. tycker inte om sånt! Precis vad "tokiga" människor behöver mer av! Förrvirring!!

Har inte skrivit på några dagar. Har varit iväg och varit hundvakt. Nu när jag sover bättre så känner jag att hjärnan börjar kunna tänka och att jag orkar kämpa mig uppåt. Så det är det jag gör nu: Kämpar uppåt!!

Var hos min bästa läkare idag och det hjälper också att kämpa uppåt!!! 

När sömnen tryter är det ett helvete. Ingen tid för hjärnan att vila. Malande 24 timmar om dygnet. Fruktansvärt. Jag blir desperat. Måste sova till vilket pris som helst.

Var tvungen att få hjälp. Och vem vänder jag mig till? Min bästa läkare så klart! Skickade mail:

"Hej Xxxxx!

 

Ska försöka skriva lite mer i helgen. Jag har i alla fall träffat min bästa läkare och känner mig mycket mycket tryggare. Allt skit finns ju kvar men jag vet att jag har honom att vända mig till när det panikar. Det hjälper mycket!