Jag var ofta tvungen att ta lugnande tabletter på dagarna, för att överhuvudtaget få lite lite ro och fungera på så sätt att jag inte bara gick runder i lägenheten, eller satt i ett hörn. Men jag hade ändå i minnet att inte ta lugnande tabletter för ofta. Ville inte bli beroende. Men när ångesten sätter in så finns det inga kloka val. Då är det ta en lugnande tablett eller hoppa från taket.

Utdrag ur dagbok:”Mayday Mayday! Ms Pernilla is sinking! Nu är jag verkligen under isen. Går det att komma längre ner, utan att utplåna sig själv? Tankarna som virvlar runt i huvudet är bara elaka och dumma. Jag vill inte mer! Orkar inte mer! Vad är det för mening med detta livet? Gå omkring som en zombie. Fattar inte att jag mår som jag mår. Jag har ju allt som är viktigt: En familj jag älskar och som älskar mig. En hund jag älskar och som älskar mig. Några nära underbara vänner, de underbaraste man kan tänka sig. Två bra läkare, den ena är iofs bättre än den andra men det har mer med att göra med vår personkemi och att jag känner mig trygg med honom. Litar 100% på att han bara gör det som är det bästa för mig. Jag har ett hem, möbler, jobb och mat för dagen. Men ändå ser jag inget meningsfullt med livet. Jag är bara meningslös och i vägen för andra lyckliga liv!”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska flytta. Hjärnan samarbetar inte så allt är en enda röra. Panikattacker. Flyktsömn och icke sömn. Katt som protest/stresskissar lite här och var. Nya lägenheten är större och betydligt mer som ett hem. Handfat på toaletten, bara en så sak. Stor ba...

Livet är inget att ha!

Fattar inte hur jag kan vara så trött som jag är. Vill bara sova hela tiden. Känns som om jag blivit förgiftat eller något. Kroppen fungerar inte. Inte knoppen heller för den delen. Sova, ha ångest, sova, ha ångest, sova.........Never ending stor...

Grubblar mycket. På om jag ska be att få bli inlagd, på om jag är värd att slösa vård på - jag blir ju ändå inte bra. Fan, jag är verklingen inte till någon nytta. Bara massa besvär för alla. Och inte kan jag jobba och "göra rätt för mig". Jag får pe...

Mörkret är stort och tungt nu. Min läkare vill att jag ska läggas in på psyk: "Annars kommer det svarta monstret äta upp dig". Jag känner att jag befinner mig i limbo med mig själv. Jag vet att det här är ohållbart i längden. Men jag vet också att de...