En gång självskadare, alltid självskadare?

Jag hade en depression när jag var i 16-års åldern. En depression som varade i 2 år, obehandlad. Jag hade självskadebeteende redan då. Jag skar mig inte men jag gjorde annat. Jag var inte rädd om mig för 5 öre, utsatte mig för alla möjliga situationer. Det kunde verligen gått åt skogen. Testade gränser, det var ju bara det att jag inte hade några......Och alla tonåringar testar självklart gränser. Men de flesta har ändå yttre gränser. Jag gjorde allt från att sniffa lim, köra min kompis i en skottkärra från Christiania (vi var helt väck av hasch men hade faktiskt ändå tillräkligt med självbevarelse drift att ta oss därifrån. Männen som bodde i huset var väldigt obehagliga. Fråga mig inte hur vi hamnade där!), hamnade på obskyra hotell i Köpenhamn: Och en massa massa annat. Skrev inte alkohol för vilken tonåring testar inte det? Sen kan man ju dricka i olika mängder och på olika ställen.

Sen fick jag den här depressionen för 6 år sen. Självskadorna började efter 9-10 månader. Då klippte jag av alla födelsemärken som stod ut, grävde ut de andra. Min läkare såg det naturligtvis och tvingade mig att äta antibiotika för de var infekterade (Jaha? Brydde jag mig? Nej!). Efter det började jag skära mig, på benen för att han inte skulle se. Ville inte att någon skulle se, att någon skulle lägga sig i! Det var min lindring, mitt straff.... Men eftersom min läkare är den bästa och den som vet allt om mig, så berättade jag det för honom efter ett tag. Jag slutade inte, men jag pratade om det med honom.

En gång frågade jag honom om han trodde att om jag fick en depression som 80-åring skulle jag då skära mig? Han är ju allmänläkare så han kunde inte svara (tvivlar på att min psykiater skulle kunna svara, dessutom pratar jag inte med henne om annat än nuet). Han sa att jag fick väl ringa honom då och berätta. Fast då är jag jag nog gammal och gaggig sa han! Han är yngre än mig. Inte jättemycket men ändå. Om han är gaggig då vad är då inte jag, om jag nu lever?

Har ni tänkt på det att när man som jag är över 40, så ändras hela världsbilden. Nu är alla yngre än en själv. Läkare, advokater etc. Förr var det bara Pop- och idrottsstjärnor:)

Kommer jag att sitta i badrummet med rakblad medan mina vänninor sitter på café och äter bakelser?

Flyktsömnen som hittills varit min räddning är borta:( Jag kan inte sova. I natt sov jag ca 4 timmar. Inte bara det att jag inte kan fly från mina tankar, jag får mindre och mindre energi. Jag gör ingenting, orkar ingenting, vill ingenting!

Jag har heller inga insomningstabletter hemma och mina båda läkare är på semester. Jag hoppas verkligen att sömnen vill komma tillbaka. Det var ju min bästa vän!

Just nu är jag väldigt off. Flyktsover väldigt mycket. För att få lite paus i hjärnan, så att den och jag får vila.

Var hos min psykolog igår. Han tyckte det var en bra strategi att sova, så att den lilla energi jag kan uppbåda inte går åt till att kämpa mot att inte skada mig själv.

Nästa vecka har han semester och då är jag utan livboj. Men han har bara en vecka nu och är tillbaka sen igen.

Han tipsade mig om en app: YOUREXTRALIFE som han tyckte jag kunde prova om jag orkade. Det är en slags fotoutmaning där man låser upp nästa steg när man genomfört ett uppdrag. Låter som en grej för mig. Men först energi och inget malande i skallen.

Det verkar inte gå åt rätt håll det här. För ner, ner, ner......... är absolut fel håll! Gårdagen, liksom de flesta dagar nu förtiden gick den lilla energi som finns åt att känna så lite som möjligt. Igår flyktsov jag massor för jag kände ett sånt begär att skära mig! Jag har klarat att inte skada mig själv i exakt 150 dagar och jag uppbådar all den lilla viljestyrka jag har att inte hamna i den härvan igen. Jag har nog med ältande och ångest som det är. Men det är så svårt. Det är som ett sug, ett begär. Det finns något inom mig som säger till mig att skära mig. Att få ett litet tags psykisklindring. Den lilla stunden som kroppen fokuserar på det fysiska istället för det psykiska, är så underbar. Mitt ältande handlar om allt men framförallt om hur värdelös, ful, äcklig, fet, oönskad jag är och behöver straffas. Straffas genom att skära ett rakblad genom skinnet och se blodet rinna. Men är det ett tillräckligt straff?

Livet suger just nu. Har inte ens tagit mig ur sängen de senaste dagarna. Allt bara snurrar och maler. Ångesten är fruktansvärd. Tänker att det bästa är om jag försvinner från jordens yta. Jag är bara till problem för andra och mig själv. Har inte fixat att gå på min älskade Skapandegrupp de senaste gångerna. Det har aldrig hänt innan. Skapandegruppen brukar vara ett andningshål, ett ställe där jag kan få lite lite energipåfyllnad.

Jag har panik över att min bästa läkare har semester. Min kontaktperson på dagpsyk känner jag inte, fick byta precis innan semestern så jag hann inte träffa henne.Min andra läkare har semester. Finns ingen livboj! Men jag mår så kasst att jag kontaktade min psykolog idag. Jag gillar inte ens honom (men har gått hos honom länge, typ 2 år, så han känner mig litegrann i alla fall). Men jag behövde veta att det finns någon där. Där ute i den riktiga världen. Den som jag inte känner att jag tillhör!

Jag vet jag lovade skriva ett inlägg idag. Det är vad ni får. Med tårar som rinner uppbådar jag all energi jag kan för att få ihop dessa ord! Det går åt helvete det här:(

Just nu är det inte speciellt bra. Funderar på varför? Jag har haft många dippar och jag vet sällan varför. 

Jag ska försöka skriva ett längre inlägg på söndag. Imorgon blir det troligtvis inget eftersom jag fyller år. Och vissa i omgivningen tycker visst att det är något att fira att jag föddes för 45 år sen. Jag hoppas det inte kommer någon. Räcker bra med sambon och djuren.

Jag vill/behöver prata med min bästa läkare. Men han har semester(dåligt för mig, men jag unnar honom verkligen att vara ledig). Visst, det finns andra att prata med, läkare och psykologer, men det hjälper bara att prata med med min bästa! Han är den enda jag litar på!! Han är den som vet allt om mig och förstår mig han är en klok man!! Min fyr i mörkret. Men jag har klarat hans semestrar tidigare så det ska nog gå! Det måste gå!

I natt har jag sovit men är helt slut. Vaknade av att jag grät.
Var tvungen att gå till apoteket. Solglasögon döljer tårar. Fast inne på apoteket måste de ju av:( Vet inte varför det dalar så nu. Helt energilös dessutom.

Det blir värre o värre. Hade någon erbjudit mig en drog som fick mig att försvinna ett tag hade jag tagit den direkt.
Tycker det är orättvist(förstår att det behövs), att de som har fruktansvärd fysisk smärta sövs ner. Men vi med fruktansvärd psykisk smärta då? Vi vill också bli nersövda! Vi kommer aldrig undan. Huvudet bara maler och maler......