Idag är en hemsk dag. Jag vet inte var jag ska bli av. Oro och ångest är en jävligt dålig kombo. De är inte bra var för sig heller iofs. Det gör så ont att hata sig så själv så jävla mycket som jag gör. Bara tanken på att jag är jag gör att jag vill spy, sprängas i bitar, upplösas och försvinna. Vill fan inte mer!!
Nu ska jag försöka sova o jag hoppas verkligen att jag aldrig vaknar mer!

Har sån jävla livsångest just nu. De senaste dagarna har jag sovit så mycket jag bara kan pga att jag har sån ångest över att leva. Vill inte!!! Dessutom har jag haft några dagar med huvudvärk från helvetet. Som också ger rinnande ögon och det känns som om någon kört en ispik i ena ögat. Vänster öga, alltid vänster öga och huvudvärk på vänster sida.

Min bästa läkare har semester och jag har slut på ångestdämpande. Dessutom skulle jag behöva hans lugnande röst. Jag längtar efter att han kommer tillbaka! Måste få prata med honom då. Känns som om det bara är han som förstår.

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på psykiatrins resonemang och organisation. Min bästa läkare har nu fått ett brev från psykiatrin där de skriver att då patienten inte blivit bättre, de uttömt sina resurser och inte har mer att erbjuda så återremitterar de mig till VC. Är inte det en anledning om något att de ska ha mig kvar? Att jag inte blivit bättre. Borde de då inte sätta sig ner och tänka "outside the box" och komma på ett sätt att hjälpa mig? Deras timing är ju inte heller så bra då jag nu får sjukersättning och blir av med mitt jobb. Kanske hade det varit bra att få lite vägledning hur jag ska forma mitt liv så att jag hittar det meningsfulla med det och inte bara sover typ.

Astman vill inte ge med sig så nu har jag fått kortisontabletter också. Hoppas de hjälper!!

Astma! Tack för det. Jag har ju inte så det räcker redan:( Men det lägger sig förhoppningsvis snart med inhalatorn.

En av mina föräldrar var här häromdagen. Och det var bara en massa klagande att det var stökigt, odiskat och skräp lite här och var. Kul besök:(

Mina diagnoser är nu:

*Recividerande Depression med extra allt

*Diabetes

*Hypotereos
*Stafylokockinfektion, inne på 3:e antibiotikakuren + olika salvor på 4 månader. Den vill inte ge sig.
*Astma

Och så undrar folk varför jag inte städar och diskar!?
Det är fan ta mig ett under att jag står på benen ibland.

Just nu händer en massa som jag inte riktigt kan bearbeta. Fk har bytt min sjukpenning till sjukersättning. Jag kommer att sägas upp från jobbet, vilket tydligen är standard när man får sjukersättning. Idag var jag på Psyk och träffade min läkare och en psykolog. De anser att de inte kan göra mer för att hjälpa mig så de remitterar tillbaka mig till min läkare på VC. En jävla tur att han är bäst men ändå. Det känns som om jag fått en stor jäkla stämpel med ordet "värdelös" i pannan. Mycket frågor snurrar i skallen. Kommer jag fixa ekonomin på sjukersättningen? Kommer jag någonsin få en meningsfull vardag? Om till och med psyk har gett upp, varför ska jag då kämpa? Finns det något att kämpa för? Och varför?

Jag kommer att skriva mer när jag landat. Allt det här har liksom hänt på några dagar. Jag måste försöka reda ut allt trassel först!

Känner mig mer och mer förvirrad. Jag tror inte jag klarar av att bo själv. Är bara ledsen hela tiden över hur allt är. Jag vill vara ensam men inte ensam. Låter kanske knäppt men jag menar att det är stor skillnad att vara ensam när man vet att det finns någon som kommer hem sen. Här kommer ingen. Och jag bryr mig inte längre om det finns något i kylen tex, det är ändå bara jag som drabbas.

Just nu mår jag konstigt ovanpå allt. Som när diabetesen och järnbristen upptäcktes. Helt matt och darrig. Vaknade i en pöl av svett. Var tvungen att duscha kände jag men orkade inte ens stå upp. Satt ner o duschade o kröp sen tillbaka till sängen.

Vänjer man sig någonsin vid att vara själv? Vid att det inte finns någon som åtminstone kan hålla ens hand när ångesten är som värst. Som kan sitta bredvid och bara finnas där när man kämpar för att överleva.

Så jag grubblar, gråter och har ångest. Jag vill inte det här. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte leva alls. För det här är inget liv, det är bara plågsamma andetag.

Tänker hela tiden att jag vill och behöver skriva av mig men det kommer inte ut. Det är så packat med ångest och känslor inom mig så det är stopp!

Jag vill inte mer, jag orkar inte mer. Hur mycket ångest, gråt, panik och allt annat skit denna sjukdom från helvetet kommer med orkar man? Jag är helt slut. Både energimässigt och av min ständigt surrande hjärna.
Jag vill faktiskt inte mer. Jag orkar inte. Vill bara försvinna. Dit där ingen ångest finns, dit där allt inte är svart, dit där paniken inte ständigt är en följeslagare........