”Dom säger ta dig i kragen och vissa att du är någonting värd!

Men när man känner efter med handen är kragen borta och finns inte längre där!”

• Ta dig i kragen (Jaså , är det så ENKELT. Varför har ingen sagt det tidigare?)

• Ryck upp dig (Om jag kunde skulle jag väl göra det?)

• Vi har alla våra problem (Sagt av vårdpersonal. Och det är ju helt sant men det hjälper tyvärr inte mig!)

• Skärp dig (Köper du ett skärp till mig då?)

• Ta tag i ditt liv (Fan det bara halkar undan hela tiden)

• Men det är väl bara att göra! (Ja, eller hur? Tänkte inte på det!)

• Klart du ska följa med, det blir bra när du väl är där! (Varför är jag inte hos andra hela tiden då? Då är ju allt bar och frid och fröjd hela tiden!)

• Du måste verkligen........(Ja, det måste jag.....)

• Ska det vara så svårt att......(Kanske inte, men det är det faktiskt!)

• Var mer positiv (Ok)

• Det finns de som har det mycket värre! (Och det hjälper mig, hur?)

• Sluta deppa, vad har du att deppa över? (Kanske för att jag inte funkar överhuvudtaget)

• Försök nu tänka positivt (Ja, just ja! Det var ju det jag skulle göra!!)

• Du blir hur du tänker (Helvete! Och jag som bara kan tänka och älta skit!)

• Du måste välja att må bra (Jag lovar. Den dagen jag KAN OCH FÅR välja för min skithjärna)

• Kan jag kan du (Varför?)

• Älska dig själv (Just ja, det var ju det jag skulle göra. Ska tänka på det)

• Fånga dagen, Carpe Diem (Säg såna floskler en gång till och jag slår dig på käften!)

• YOLO (Håller med Jack Black: ”I´m fairly certain that YOLO is just Carpe Diem for stupid people”)

• Sluta tyck synd om dig själv (Jag ska genast sluta!)

• Jag förstår precis hur det är. Jag var jättedeppig igår kväll för att det hade gått skit med mitt matteprov. (Ja, och det är precis därför jag varit sjukskriven i 6 år. För att jag var jättedeppig igår kväll)

• Du får ju faktiskt anstränga dig lite mer. (Ja, varför gör jag inte det?)

• Du har väl inget att vara ledsen för! (Nej, det är ju just det som är problemet. Eftersom det inte finns något att rätta till!!)

• Så du äter lyckopiller! (Det är möjligtvis” idag kanske jag kan kliva ur sängen piller”)

• Se möjligheter inte hinder. (Ja, varför gör jag inte det?)

• Det kommer att gå över (När då? När jag gifter mig, eller?)

• Du har alltid ett val (Varför har ingen sagt det? Då hade jag ju inte valt att ha ångest från helvetet!)

• Man kan ju faktiskt välja att inte tänka negativt. (Nu är vi där igen! Varför har ingen sagt det)

• Allt sitter i huvudet (Sant! Tex. bristen jag har på seratonin, noradrenalin och dopamin)

Visst jag är bra på att måla fan på väggen. Har aldrig haft bra självkänsla/självförtroende. Oroar mig mycket. För allt som kan hända med barnen, med djuren, ekonomin etc Jag har en ökade känslighet och har alltid haft. Om någon hade sagt till mig att det är mitt fel ”att barnen i Afrika svälter, så hade jag trott på det.” Jag är en känslig person. Jag har svårt att säga nej. Jag ska fixa till allt och alla. Men alla käcka tillrop har och har haft en motsatt effekt!! Inte fått mig att gå framåt precis! Det funkar inte på mig......Funkar inte på någon med depression kan jag lova till 100%.

Men sluta inte prata med den som är deprimerad. Prata som vanligt! Och använd inga käcka floskler. Man är inte dum i huvudet bara för att man är deprimerad!

Då, 2007, hade vi fortfarande kvar vår stuga som låg ganska ensamt i en by. Allt jag ville var att vara ensam där, utan att behöva låtsas ”allt är bra leken”.

Jag pratade med min bästa läkare och mot honom var jag hela tiden ärlig! Han visste att jag hade konstanta självmordstankar. Han fick mig att lova att om jag kände att tankarna på döden gick mer mot handling så skulle jag söka Psykakut. Och visst kunde jag lova men jag kunde inte lova att det löftet var så mycket värt när jag väl är där. Vilket jag också sa till honom. Men han påstod att intellektet inte påverkades av depressionen och har man lovat så finns det i bakhuvudet.

Dessutom fick en vän mig till att lova att inte stanna i stugan själv även om jag desperat ville det! Jag ville vara själv med mina äckliga tankar, Ångest Oro Mardrömmar o allt annat som förpestade livet. Ett levande helvete. Orkade inte spela ”Jag mår bra spelet”. Orkade inte ens tänka tanken att leva med detta äckliga patetiska fetto till människa. Är jag verkligen värd att leva och orkar jag leva med den äckliga människan? Den meningen snurrade och snurrade i huvudet hela tiden!

I den här vevan fick jag en remiss till en privat psykiatriskmottagning i stan. Min bästa läkare tyckte att nu måste något göras! Efter att ha bytt antidepressiva och tiden gått utan att något hänt. Som han själv sa, så är han allmänläkare och jag borde träffa en specialist. Jag ville ju också att något skulle hända! Men jag vägrade släppa kontakten med min bästa läkare och han lovade att vi skulle ha samma kontakt som innan.

Jag fick en psykiater på det nya stället. Överläkare i Psykiatri på Halmstad lasarett, som även frilansade. Och det märktes! Han var jätteduktig, men förvirrad och stressad. Kände ändå att jag kunde prata med honom. Jag bad om att jag även skulle få en samtalskontakt, vilket jag förmodligen skulle kunna få om ett antal månader. Suck, att allt ska ta sådan tid. Jag behövde ju prata med någon NU!! Tur min bästa läkare fanns men han hade ju andra patienter än mig. Ny läkare, nya ideér. Så nu var det dags för medicinbyte igen. Och nu skulle det testas mer än en sort åt gången. Medicin, medicin, medicin......Jag gjorde ju allt för att bli bra och petade i mig det som de sa åt mig att göra. Magen tyckte inte att det var en lika bra idé, den protesterade hej vilt. Så då fick jag medicin för det med!!

Kände att mina lugnande tabletter inte var nog. Hjärnan började mer och mer tycka att döden var en särdeles bra idé! Jag kunde ju inte peta i mig Stesolid hela tiden, så jag tog upp en ovana jag varit utan i 11 år = Rökning! Ciggen fungerade faktiskt som lite lugnande och jag kunde gå iväg och vara i fred genom att säga att jag skulle gå och röka. Kunde gå iväg på timslånga promenader då jag satte mig och rökte lite då och då (väldigt ofta) och planerade hur bästa sättet för mig var att försvinna från jordens yta. För jag ville verkligen inte leva mer, inte existera, inte vara i vägen, inte vara någons hinder till ett bra liv och lycka. Jag var bara som ett stenblock som tyngde ner allt och alla! Så min hjärna skrek till mig: DÖ DITT ÄCKEL! OCH DET FORT SOM FAN!!

Jag var ofta tvungen att ta lugnande tabletter på dagarna, för att överhuvudtaget få lite lite ro och fungera på så sätt att jag inte bara gick runder i lägenheten, eller satt i ett hörn. Men jag hade ändå i minnet att inte ta lugnande tabletter för ofta. Ville inte bli beroende. Men när ångesten sätter in så finns det inga kloka val. Då är det ta en lugnande tablett eller hoppa från taket.

Utdrag ur dagbok:”Mayday Mayday! Ms Pernilla is sinking! Nu är jag verkligen under isen. Går det att komma längre ner, utan att utplåna sig själv? Tankarna som virvlar runt i huvudet är bara elaka och dumma. Jag vill inte mer! Orkar inte mer! Vad är det för mening med detta livet? Gå omkring som en zombie. Fattar inte att jag mår som jag mår. Jag har ju allt som är viktigt: En familj jag älskar och som älskar mig. En hund jag älskar och som älskar mig. Några nära underbara vänner, de underbaraste man kan tänka sig. Två bra läkare, den ena är iofs bättre än den andra men det har mer med att göra med vår personkemi och att jag känner mig trygg med honom. Litar 100% på att han bara gör det som är det bästa för mig. Jag har ett hem, möbler, jobb och mat för dagen. Men ändå ser jag inget meningsfullt med livet. Jag är bara meningslös och i vägen för andra lyckliga liv!”

Jag drömde fruktansvärda mardrömmar de få timmar jag lyckades sova. Jag hade/har två återkommande drömmar. Under de här 6 åren som har gått sen jag blev sjuk så har dessa drömmar varit det jag drömt. Ibland flera veckor på rad, ibland enstaka nätter.

Dröm nr 1: Jag sitter i koncentrationsläger. Gör allt för att överleva. Gömmer mig, tar jobb som är så viktiga för nazizterna att man inte ska bli dödad. Runt omkring mig dör människor. Jag kämpar för att rädda alla jag kan. Försöker hjälpa dem att fly. Hjälpa dem att gömma sig. Försöker stjäla mat så att de ska få någon energi. De är mina vänner, och jag kan inte rädda dem!

Dröm nr 2: Mina föräldrar har en Finlandsfärja. En helg säger de att alla måste iväg på en konferens, så jag får sköta hela färjan själv. Pappa säger: Men det är ju inga problem för dig som är så duktig och handlingskraftig. Du fixar allt, inga problem! Och jag springer och springer, från den ena sysslan till den andra. Jag fixar med hytterna, lagar mat, serverar, blandar drinkar, städar etc.

När jag sen vaknar är jag helt slut. Det är precis som om jag inte sovit alls, inte ens de 2-3 timmarna jag lyckats sova. Jag har jobbat precis hela natten. Eftersom min energi är = 0 pga depressionen och drömmarna tar ännu mer energi (som inte finns). Jag lever i en dvala. Kan ingenting, orkar ingenting. Det tar enormt på krafterna att bara existera.

Jag ville fly från alltihop, krypa ur mitt skinn och bara upplösas och försvinna.

Utdrag ur dagbok:”Jag vet att många bryr sig om mig men ändå känner jag mig helt ensam på jorden. Jag vill ha någon att prata med! Någon som inte blandar in personliga känslor och tyckande. Hur länge orkar man må såhär?”

Jag ältade och ältade. Hur länge ska man orka? Jag grät och grät. Tyckte att det var jävligt orättvist att jag skulle må så här på grund av att jag varit stark och fixat för alla andra. Alltid satt andra före mig själv. Varit så “snäll” så “snäll” mot alla, utom mig själv. Kvittade vad det var så: Pernilla fixar. Pernilla gör det för hon gör det så snabbt och lätt. Men det gör Pernilla för hon tycker det är roligt(köpa presenter och julklappar till ALLA, jävligt kul). Vi frågar Pernilla, hon gör det för hon är så snäll. Sån tur vi har Pernilla här på jobbet, hon gör allt så snabbt och lätt. Men det behöver inte vi komma ihåg, det gör Pernilla.

Om man hade frågat andra hur det skulle beskriva mig, så hade i princip all sagt snäll. Snäll! Vad fan är det? Är det ens en egenskap som är bra att ha? Jo, till viss del. Men inte till den milda grad att det utplånar en själv. Jag visste helt enkelt inte hur man sa NEJ. Det fanns inte i min vokabulär!

Utdrag ur dagbok:”Står i fönstret och tittar ut. Är helt förundrad över att folk vill gå till ställen och göra saker. De flesta ser helt nöjda ut med att gå där nere, i stora vida världen. Jag vill inget, orkar inget. Hörde precis på tv någon som sa: ”Du ska vara glad att du kan känna smärta, det är en del av livet.”Men om man bara känner smärta och inget annat. Är det livet då?Vad är det då för menining?